Var på två-dagars-fest i helgen, det var helt awesome. Fan vilket bra beslut att flytta hit! Det finns så jävla många sköna människor här. Spelade trummor för första gången på mycket länge. På återseende, Verkligheten.

Var på arbetsintervju i torsdags, hoppas verkligen att de ringer imorgon... Kan fan inte lägga av att tänka på det heller. Annars har jag ju en annan intervju imorgon också. Är så jävla rädd att försova mig bara, min dygnsrytm är lite fuckad just nu alltså.

Jag hälsar sommaren välkommen nu, det är dags. Och min norrländska dialekt, som försvann helt första veckan, är på väg tillbaka, det hörs tydligt. Ång'manland, fuck yeah!Nu blir det Kafé Zeppelin med Adam och någon tjej från Östersund, glo film och sådär.

Åh, Ike ringde igår, det var så jävla nice. Ciao!

Ja, ett sådant håller jag på att skriver nu. Har skrivt CV typ en eller två gånger, har lämnat det halvfärdigt samtliga gånger och gått därifrån med en känsla av ångest och mindervärdighet - jag har haft tre jobb, som varat 3 veckor, 2 månader samt 5-6 månader, det är det längsta. Herregud.

Men denna gång ska det gå! Jag ska börja söka jobb på allvar nu när jag har en resume som faktiskt, med lite vinkling kan se rätt imponerande ut. Jag har ju faktiskt pluggat både bartenderkurs i Barcelona och samhälls/engelsk-kurs på Mittuniversitetet. Men ja...

Ska fortsätta nu, det känns bra. I kväll blir det Zeppelin, Adam ska spela flöjt och det ska vara någon askänd, asbra, ascool beatboxare där också tydligen. Yeah!

Jag orkar inte blogga längre, för det händer så lite/mycket hela tiden att det känns som att jag bara skriver mina memoarer - händer ingenting blir det deppigt, händer det mycket känns det enbart som minnesanteckningar för min egen och min familj skull. Men jag skulle ju provocera, uppröra, skriva vackert, skriva fult och skriva sant!

Såhär kommer en anekdot från Göteborgs spårvagn.

Har ni hört gåtan som går ungefär såhär:

En far och hans son är ute och åker i en bil och hamnar i en olycka. Fadern dör omedelbart men sonen överlever och förs akut till närmaste sjukhus för operation. Kirurgen kommer in i operationssalen, stannar upp och säger: "Men jag kan inte operera på honom, det är ju min son!"

Vem var kirurgen?

Jag var rätt ung när jag hörde denna första gången, runt tio eller kanske rentav yngre. Och jag kunde inte för mitt LIV förstå vem som var kirurg! Jag ställde samma gåta till Växten igår, på en liten nattlig vårpromenad till närmsta dumpster, och han svarade "Ja... det måste ju vara farfarn eller nåt."

När jag var ännu yngre, flera år innan jag hörde den här gåtan, så frågade min mor mig (jag minns inte detta själv, hon har berättat) vad jag ville bli när jag blev stor - det har varit mycket olika saker genom åren, men just den gången var det tydligen sjuksköterska. Min mor blev paff och frågade varför jag inte ville bli läkare. Saken var den att jag enbart haft manliga läkare och kvinnliga sjuksköterskor, och drog den induktivt logiska slutsaten att jag var kvinna och därmed skulle bli sjuksköterska om jag nu tänkt bli något dylikt.

Detta är alltså min generation, välvilligt och feministiskt hållna (min mor upphör aldrig att förvånas över att ingen av mina 20-nånting-killkompisar ser ned på kvinnor). Men det märks ju tydligt hur indoktrinerade vi är av patriarkatet. Varför är gåtan så svår? Det kan jag skriva en hel uppsats om, men jag ska avsluta med ett litet hopp om framtiden.

Så, bort från gårdagens och barndomens gamla minnen och tillbaka till den där dagen på spårvagnen. En pojke och en flicka (som för övrigt pratar mycket vuxet om vilka de "passar ihop med") i typ åtta-års-åldern sitter tillsammans och flickan ställer den där jävla patriarkala gåtan till pojken, som - hör och häpna - tänker efter i en eller två sekunder och sedan svara tveklöst "Det var mamman."

Vi hoppas på den nya generationen, på alla kristallbarn som ska ta över efter indigo-barnen (nåt New Ageigt som Växten lärde mig igår).