Jag sitter och solidaritetspluggar. Alla borde ha en plugg-kompis att göra det med. Och då menar jag verkligen inte att sitta vid samma bord och göra var sak för sig typ för att peppa varandra. Jag menar hjälpa - konstruktivt och ömsesidigt.

Jag har aldrig haft någon sådan förut, jag har bara haft folk som hjälper mig och folk jag hjälper. Nu har jag det - Martin. Vi sitter på MSN och hjälper varandra inför prov, uppsatser och (som nu) oppositioner (eller vad FAN det heter). Jag är fett frustrerad, men det funkar när man vet att det finns någon som är lika frustrerad eller som behåller lugnet och kan hjälpa en. Så jävla nice.

Det jag egentligen vill göra nu är att se på tv, dricka folköl varvat med att spela gitarr och snusa, typ. Men så är det när man lever i dagens samhälle - gör aldrig det du vill - gör det andra vill/det du måste.

Martin, Tobias och Governor Andy är min räddning nu. De ger mig bonus på kortet!

Jag har aldrig i hela mitt liv lyssnat på en ljudbok tidigare - jag tycker om att läsa och vill helst inte ha någon annan i närheten när jag gör det (inte ens en inspelad röst). Men det ska bli ändring på det nu. Håller just nu på att ladda ner Unni Drougges Boven i mitt drama för att hon själv valt att sprida den på Piratebay. Här kan ni läsa vad hon skrivit om detta och nedladdning överhuvudtaget, samt ladda ned den själva: http://thepiratebay.org/torrent/4864619. Allt mitt stöd till denna kvinna!

Jag skriver bara för att det var så länge sedan sist. Vill bara gnälla lite över hur jobbigt det är att sköta bokföring. Det tog tre timmar för hela 2008 och jag har ännu den del av 2009 som har passerat kvar. Fatta att min mormor har haft det som typ hobby (det var hennes bokföring jag skötte)!

Idag har jag druckit bål med mina släktingar som fyllde år (farbror och hans flickvän). Trevligare än det brukar vara när släktingar blir fulla och man själv är nykter Ikväll blir det Pipeline och jag ska fan träffa Hampus! Yaaaay! Pallar inte skriva något mer nu. Hejdå.

I dag är sista skoldagen innan påsklovet. Det känns lovande och jag kommer lätt klara av det - kanske har jag till stor del sesamdagarna att tacka för det (sesam står för sex & samlevnad och är den töntigaste förkortning jag hört).

I går läste jag en bok (höhö). Den heter Ta betalt! - en feministisk överlevnadsguide. Den är skiiitbra - för den har konkreta tips mer än något annat. Ett citat från den som var så roligt var jag bara tvungen att citera nu:

"En kvinna utan man är som en fisk utan cykel!" Det finns säkert någon som redan hört det från någon annanstans men ändå - det är ju faktiskt sant. Jag tycker att alla borde berätta det för killar - så att det inte är några oklarheter på den punkten - att vi brudar klarar oss faktiskt asbra själva!

Alla tjejer som blivit dåligt behandlade på sitt jobb eller på sin skola bör läsa denna bok snarast.

I dag var jag i morfars lägenhet för att se efter om det var något jag vill ha därirån innan mamma och hennes halvbror Christer skänkte bort det mesta. Fick några böcker och lite gamla kläder.

Sedan gick jag ner från Sallyhill till stan, för att köpa vispar till inspelningen (tyvärr hade inte Musikbörsen något behov av sommarjobbare) och sedan bar det vidare till Kulturmagasinet för att låna lite vettig litteratur om Nepalkonflikten - vilket visade sig vara svårt. Det enda jag kunde hitta om Nepal som inte handlade om bergsklättring och Mount Everest var en massa tidsskrifter. Men jag fick en massa hjälp i alla fall, och det var ju trevligt.

Nu sitter jag alltså här och försöker skriva uppsats. Det går jävligt dåligt, mest av en anledning: Jag ska gå in lite på hur och varför kung Gyanendra blev kung. Då måste jag även hitta lite information om hans bror och brorson. Problemet är att brodern heter Birendra, och brorsonen Dipendra.

   Försök att skilja på Gyanendra, Birendra och Dipendra när ni sitter och skummar igenom otaliga texter! Dessutom kommer det upp grejor om någon journalist hela tiden som tydligen också hette Birendra (eller var det Dipendra?) och det tar tid. Hejdå.

När jag var liten ville jag alltid att mina föräldrar skulle bli tillsammans igen (GLHF till mig). Nu ska mamma och lillebror bo här i helgen, och det känns konstigt. Förvisso jobbar pappa natt hela helgen så han sover hela dagarna och kliver typ inte upp förrän strax innan jobbet, men det känns ändå konstigt - det är ju pappas lägenhet.

I dag klev jag upp fett tidigt, redan klockan åtta. Ska plugga en massa, fast först ska jag gå på Musikbörsen och köpa vispar till trummorna, samt söka sommarjobb, och sedan vidare till Kulturmagasinet, betala igen skulden och låna en massa böcker. Något mer tips på vad man kan göra en lördag med sin lillebror, förutom att se på film och spela vändtia?

Var på konsert nyss på Tonhallen. Magnus Bäcklund, esteter från Sundsvalls Gymnasium samt Nordiska Kammarorkestern hade typ en hyllningsmusikal till Queen. Jag har aldrig varit ett så värst stort fan av Queen, men det var sjukt bra! Jag har fått gåshud av musik typ en gång i hela mitt liv - det var typ när jag såg en Earth, Wind & Fire-låt på Oskarsgalan eller dylikt. I dag fick jag gåshud konstant - det var skitmaffigt! Ska man kanske börja lyssna på Queen, månntro?

Jag fick även veta något sjukt under själv konserten. Maria berättade att jag, hon och Stina-Marie (båda går i min klass) ska hoppa in i en taxi kvart i fyra på torget, åka till Radiohuset och snacka om det svenska språket i P4 - och sedan får vi taxi hem också. Helt sjukt! Jag undrar om de hade svårt att hitta några professorer i lingvistik? Tydligen hade Jonas, vår mentor och svensklärare "rekommenderat" oss. Det som gör det hela ännu konstigare är att vi går SPin, som är en engelsktalande linje... Men jaja, det ska bli intressant. 

Lite stressigt blir det i alla fall (men allt är ju stressigt just nu, så what the heck). Först ska jag träffa Christoffer efter skolan och snacka lite med honom, sedan tydligen vara med i radio och slutligen skynda mig hem och möta mamma och lillebror som ska komma i dag. Jaja, det ordnar sig alltid. Det vore ju dock något bättre om jag kunde få tag i kvinnskapet så att jag kan säga att det kanske blir lite sent...

Jag måste bara citera en (ganska lång) del ur Klasskämpen. För att alla ska förstå vilket vackert språk den har och hur genomtänkt den är. För att alla ska läsa den! Jag har själv inte hunnit läsa så mycket än, men jag är redan kär i boken.

- Anarkosyndikalismen, sa jag i en anknytning. Anarkosyndikalismen rymmer, sin historia igenom, en massa underbara mänskor. Ändå har du fel, morfar!

   Med sin klarsynta näsvishet undrade min barndoms fostrare, varför det underbara var fel. Eller om det felaktiga var underbart? Det riste i hans rapsgula hängmustasch. Var det kanske så, frågade han, men jag tillät mig avbryta.

   Jag exemplifierade. Jag var exakt och tydlig.

- Heroer som Durruti. Historiker som Max Nettlau. Stridande publicister, stora agitatorer, några av de största; många goda organisatörer, några bland de främsta av diktare, några av de främsta bland sin tids vetenskapsmän som bröderna Reclus. Det är inte ens frågan om ett erkännande från min sida, det är frågan om en kunskap som jag delar med dig. Anarkosyndikalismen har haft och kanske har flera stora andar per hundra tråkmånsar än någon annan rörelse.

- Ja, och jag argumenterar med detta.

- Nej! Du kan inte argumentera med detta. Detta har nämligen inte att göra med moral. Ty det är inte denna lilla rörelse som gjort dem kloka och goda och vackra. Detta är inte en fråga om dynamik utan om statik, inte om rörelsens psykologi utan om deras egen. Den lilla rörelsen drar nämligen ofta till sig de godaste mänskorna.

- Den lilla rörelsen vilken den än är?

- Ja, det är min uppfattning.

- Jag håller nog inte med dig. Vi skall pröva ditt resonemang. Antag nu att du har rätt, tillfälligt rätt, i vad du säger. Då skulle man kunna vända på steken. Ni kallar det dialektik, eller hur? Andra talar om det som lappkast.

- Låt oss kalla det dialektik.

- Vi kan säga sålunda. Skit vare det värt, vem som var först av hönan och ägget. Men! Vare sig de var goda redan innan de anslöt sig till den lilla rörelsen. Eller det var så, att rörelsen gjorde dem goda. Så kvarstår, hör på här, så kvarstår faktum att denna godhet ställts i denna rörelses tjänst!

   Jag funderade ett slag.

   Morfar fortsatte. Vi drack öl och bröt bitar av Husmans knäcke.

- I denna situation får man faktiskt argumentera, fortsatte morfar. Rörelsen är ett faktum. Den höga moraliska halten, oavsett var ifrån, är likaledes ett faktum. Man kunde fråga: Varför gick inte dessa mänskor någon annanstans? Man kunde påpeka: Den lilla rörelsen har behållit dessa de godaste bland mänskor. Varför gick de inte ens senare, efter några år, någon annanstans. Sedan de lyst upp rörelsen med sin godhet.

   Han såg avspänt triumferande ut. Han hade talat utan ansträngning.

   Jag älskade honom.

   Han hörde till den lilla rörelsen. Han var ett argument för den. Eller, om man så vill, han var ett vittnesbörd om dess moraliska halt.

Men nu måste jag fortsätta läsa, alltså.