Hade skolval för ett tag sedan, jag röstade på Vänsterpartiet, och inte så förvånande var ju att Piratpartiet vann omröstningen.

Lars Ohly var på skolan idag, och det skulle vara debatt mellan honom, någon kristdemokrat samt en folkpartist. Har aldrig varit något större fan av Ohly förut (inte av någon politiker öht) men han verkade jävligt vettig och sympatisk (har inte haft så stor koll på honom). Det blev nästan lite som att jag och han debatterade mot kristdemokraten och folkpartisten, mycket om demokrati och folkomröstningar och så vidare.

Kristdemokraten var ju lite smårolig, när jag påpekade att det EU vi sade ja till att gå med i inte är samma idag, och att vi därför möjligtvis borde göra om den. Då sade hon att det är demokratiskt att vi väljer folk som väljer åt oss. Senare sade hon att i fildelningsfrågan (och allt som rör den) så hade kanske inte politikerna så stor koll på vad folket ville. Nähä - är detta första gången någonsin det händer då eller? Hon ville heller inte ha någon ny omröstning om EU-medlemskap eftersom HON gillade EU som det ser ut idag! Jaha, och? Vem fan bryr sig om dig? Herregud.

   Dessutom sade hon att det var oroande valdeltagande på vår skola, endast 18% röstade. MEN! Varför ska man rösta i ett låtsasval? Varför skulle någon egentligen bry sig om att göra det? Jag gjorde det för att jag inte hade något bättre för mig, liksom. Men det är inte som att man går från en lektion för att rösta i ett låtsasval. Oroa dig för vettigare saker, tycker jag.

Folkpartistidioten "men lilla duade" mig. FYYYYYYYYYYFAN vad arg jag blev.

Sedan gick jag och skakade han med Ohly och gick och gjorde mitt prov som jag var sen till. Det gick inte så bra, men jag hoppas på G i alla fall, och förhoppningsvis MVG i kursen (rättskunskap).

Detta är det första inlägg på länge som platser i politikkategorin. Borde jag kanske skriva här lite oftare? :P

Bilden tagen från Situation Sthlm.

Jag avskyr verkligen getingar, över allt annat. Speciellt inomhus. Utomhus är de okay, bara jag kan låta bli att drabbas av panik. De är avskyvärda varelser - believe me, I know - blev stucken i strupen när jag gick i trean. FAN vad ont det gör.

Tyvärr bor jag ju inte på det bästa stället, jag har ett getingbo typ alldeles utanför fönstret som man måste ha öppet på sommaren annars är det lika varmt som i typ Grekland inne hos mig. Men nu ska inte jag gnälla över min fobi för getingar, jag ska vara förbannad! DEN STACK MIN KATT! Idiotgeting. Och jag lyckades inte heller slå ihjäl den, jag hade solen i ögonen och tänkte inte riktigt låta den komma ur sikte pga av att jag blev bländad. Men getingen var smart nog att hitta ut genom fönstret i alla fall. Nu är min katt distanserad, men blev glad när jag gav honom tröstmat. Han slickar sig frenetiskt och vill inte vara med mig riktigt. :( Jag svämmar över av ömhet.

Jag spelade min första fotbollsmatch på typ ett halvår igår - utan träning innan. Det gick åt helvete för min del, i alla fall, men det var trevligt att röra på sig och träffa folche.

I dag blev jag tagen av farbror blå. Jag cyklade på trottoaren, och en fetlagd man med hood-tröja kom ut ur en kontorsbyggnad och när jag kom närmare vände han sig om och viftade med armarna - jag höll på att cykla på honom samtidigt som jag skymtade poliströjan under hiphoputstyrseln. Medan han skrev ut bötern (500 kronor i present till en fattig student) kom en man och cyklade i motsatt riktning och farbror blå sade: "jaha, han hade också kunnat åka dit" eller dylikt. Fuck.

I dag är det såhär att jag saknar min lillebror så jag håller på att börja grina som en liten unge, samtidigt som jag har fjärilar i magen och håller på att flyga iväg av lycka typ. Jag ska träffa honom på onsdag, only two days to go, och jag hoppas att Anna kan följa med! <3

Bilden nedan är till Johannes, för att den är så fin!

I vanliga fall brukar jag se varje tecken på vår genom mitt mentala förstoringsglas och se nya saker varje dag. Upptäckte just i dag att alla träd fått löv, allt gräs är grönt och att det är varmt på morgonen. Jag har inte haft tillräckligt mycket sinnesnärvaro för att ens märka något. But I'm not sad - nu är ju sommaren snart här och det är ju faktiskt bara det som betyder något. Jag räknar mitt år som hur långt det är kvar till sommaren.

I dag är jag hemma. Jag försov mig, missade ett tyskprov, men det är inte så farligt, jag får nog göra det på tisdag eller onsdag. Anledningen till att jag fortfarande är hemma, och planerar att vara det resten av dagen är för att jag ska hinna plugga. Hur sjukt är inte det? Stanna hemma från skolan för att hinna studera? Men våra lärare ger oss ju bara en massa läxor och hemuppgifter jämt, sedan är det meningen att man ska få "hjälp" med dem på lektionerna. Jag behöver ingen hjälp, allt jag behöver är tid.

Jag börjar förstå det här med att folk blir beroende av att blogga. Jag har inte känt det nödvändigt att blogga på svinlänge, men nu när jag gjort det en gång har jag naturligtvis fått smak för det igen.

Tillägnar hela detta inlägg till min bror (det kommer inte bli så långt, vi spelar ju ritspel tillsammans just nu). Jag vill bara säga att jag saknar honom som fan. Har inte tänkt på någon speciellt mycket den senaste tiden, har ju knappt haft tid att tänka över huvud taget. Än mindre tid att träffa honom.

Jag vet inte hur jag ska kunna flytta härifrån någonsin. Något jag är beroende av, det är lillebror. Jag har Johannes-abstinens. Jag lämnar det till er själva att se hur vacker och underbar han är. Titta! Jag är släkt med honom (hard to believe, I know)! Back to drawing.

Jag har en historieuppsats att börja arbeta med (drygt halva ska vara färdig imorgon), men eftersom uppsatser är det värsta man kan spendera sin tid med så skjuter jag upp det ytterligare några minuter och bloggar istället.

Jag har fått lite pikar om att jag bloggar så sällan på sista tiden, och ja, det har jag nog. Men jag har inte så mycket att skriva om, och när jag väl har det är orken slut. Men jag tänkte ta och berätta om hur nationella proven sett ut för mig så långt.

Vi börjar med engelskan, som var i fredags (tror jag), på Åkersvik.

   Jag kommer in i klassrummet klockan halv nio på morgonen, så trött av sömnbrist (sova är tydligen inte min grej längre, är alldeles för stressad) att jag trodde att jag skulle somna så fort jag satte mig ned.

Övervakaren (att det faktiskt heter så - låter som om man är en brottsling, mer om att bli behandlad som en brottsling kommer) berättar att vi ska få x antal minuter på oss att slutföra läsdelen av provet och att ingen får gå förrän tiden är ute, något som jag aldrig varit med om tidigare.

   Så vi får provet och börjar. Efter cirka en halvtimme kommer en försenad klasskamrat in. När jag är klar, kort senare, frågar jag hur lång tid det är kvar får jag till svar, inlett med en tung suck: "Jag kommer att säga till när ni får gå, men det är femton minuter kvar."

   Jag tar fram ett ritblock och börjar rita. Övervakaren märker ingenting. Förrän efter tio minuter, då jag hör att han reser på sig, så jag tittar upp. Då frågar han argt vad jag håller på med, och jag svarar helt oskyldigt att jag ritar. Då sliter han blocket från bordet, tar det med sig och säger att man inte får hålla på med någonting.

15 minuter efter att jag frågade hur lång tid det var kvar frågar Stina hur lång tid det är kvar. "Suck. Tio minuter." Jag säger förvånat och lite surt att "du sade ju 15 minuter för en kvart sedan!" (jag har en klocka på armen) Men nej, det förnekar han bestämt. Jag och ett par killar som också är klara börjar himla med ögonen och göra grimaser åt varandra. Stina som sitter bakom mig ger mig massage. Jag viskar "även att man inte ens får rita" skittyst till henne och övervakaren ropar "INGET PRAT DÄR BORTA!" Nähäpp, okay. Nästkommande tio minuter sitter han och blänger på mig som om han förväntar sig att jag ska dra upp en fusklapp ur bakfickan. Jag sitter så stilla jag kan samtidigt som jag ger blickar åt Martin och Jens, som skrattar tyst.

Tio minuter efter att han sagt att det är tio minuter kvar till Stina suckar han och säger, återigen med en tung suck att "Ja, nu är det sjutton minuter kvar (!) och egentligen får ni ju inte gå (!) men nu får väl de som absolut inte kan sitta stilla gå då. (han tittar på mig) Men då får ni skriva inlämningstid längst upp!" Han ville väl ta reda på vem jag var, vad vet jag.

Det hela slutar lyckligt. Hela klassen, även hon som kom en halvtimme sent skriver inlämningstid och reser sig upp och går. Verkligen alla. Hans min var obeskrivlig och underbar. :D

Mattenationella idag gick för övrigt bättre än väntat. Lovely.

Men nu: historieuppsats och repetion inför tyskprovet imorgon, here I come!

Inget slår känslan man får av att sova en timme på natten, vara nypromenerad och nyduschad. Man är fräsch utanpå och som en deg inuti. Man känner ingenting. Varken lycka eller sorg.

Inget slår känslan av morgonkaffekicken som kommer, och dessutom håller i sig resten av dagen, när man sovit en timme på natten. Den kan förvisso få en att må lite illa, stundtals, men det är värt det, för man bryr sig inte.

Inget slår känslan av att plugga på autopilot, och inte försumma studierna på grund av datorspel och musicerande, eftersom man bara vill gå och lägga sig när man är klar.

Inget slår känslan av att helt och hållet, samt utan anledning slutar känna röksug, kaffesug och snussug. Jag vet inte hur det kommer sig, men det har varit så sedan jag blev sjuk. Kaffe har jag givetvis druckit ändå. Har jag blivit kvitt mina laster?

Inget slår känslan av "the final countdown" (det är inte min sista, men det är känslan av det). Att veta att snart jag kan börja sy igen, laga gamla kläder, hinna städa, hinna läsa alla böcker jag vill, hinna festa hur ofta jag vill, orka laga min egen mat, orka diska och allt annat man hinner som hör sommaren till.

Inget slår känslan av det första vårregnet, då man blöt och kall kommer hem men är ändå nöjd för att det inte snöar.

Inget slår känslan av att få inspiration till att rita något vackert till någon man tycker om (inte ens inspirationen att skriva en dikt eller skriva en låt). Att bara vänta tills man får tid att sitta i timmar och göra bilden så fager som möjligt.

Slutligen - en liten dikt som jag inte skrivit, jag vill dock dra mig till minnes att det är en viss Rabbe Enckell som skrivit den, men jag är osäker:

 Av de få som visste

fåfängt det var att vädja

till andra, när faran kom

   skapades modet.

Inge krona, ingen

lysande stjärnbild dess glnans upptog;

i enskilda hjärtan blott

   uppenbart blev det