Shit, jag är verkligen ur balans just nu. Vill ha någon att vara med, men vill ändå vara ensam. Vill ha någon som förstår mig på något litet vis, bara. Vill ha någon som frågar hur det är med mig och för en gångs skull menar det. Jag vill ha någon som inte ligger och sover just nu, så att jag kan ringa och få tröst. Jag vill ha någon, men jag vet fan inte vem. Eller vad. En fet känsla av meningslöshet har lagt sig som en dimma över allting och verkar inte gå att rubba. Att sitta och titta på en film om en kvinna som blivit brutalt våldtagen av tre män och att lyssna på The Cure (Disintegration) i reklampauserna hjälper inte heller. Det värsta är att den här känslan är så välkänd för mig nu - lugnet före stormen, liksom. Man blir bättre på att låtsas som om det regnar än någonsin annars, för man måste gardera sig inför det som kan komma (eller utebli).

   Det som är mest tragiskt är egentligen att jag faktiskt inte har något att klaga på. Jag har ett jävla skitjobb och få vänner jag orkar bry mig om, men vem har inte det? Och samtidigt är det sommar, jag kan röka hemma, sitta vid datorn, ha hela lägenheten för mig själv, göra vad fan jag vill. Och när man har möjlighet att göra vad fan man vill så gör man det aldrig. Och om man faktiskt mot all förmodan skulle göra det, så visar det sig att det absolut inte var värt besväret, ansträngingen (som är minimal). För tillfredsställelsen av att göra vad fan man vill finns inte. Den uteblir alltid, inom alla kategorier. Man dricker för mycket och spyr, man försöker ha kul och sårar människor, man röker för mycket och får andningssvårigheter, man bryr sig för mycket om allting och bryter ihop, man gråter för mycket och får huvudvärk, man äter för mycket och mår illa, man skriver för mycket och skäms för det man skriver. Jag kämpar för att inte bry mig om dessa saker, men det slutar antingen med att jag av någon outgrundlig anledning alltid börjar bry mig dubbelt så mycket (och får sjukligt dåligt samvete till följd av det man gjort för att bevisa att man inte bryr sig), eller att man slutar bry sig om det man borde bry sig om, eller om någonting överhuvudtaget. Visst bryr jag mig, men det verkar ju bara leda till mitt eget lidande ändå - inte slutet på andras.

   Det var länge sedan jag skrev såhär mycket, och nu när jag faktiskt gör det känns det rätt skönt ändå. Det är faktiskt väldigt skönt att kunna skriva enbart om sig själv, om hur pissigt allting känns. För en sekund så känns det nästan som om man kommer att lyckas med det omöjliga man försöker uppnå - att ”skriva av sig”, och sedan lägga ner, ge upp och gå vidare, så otroligt mycket starkare. Vilken jävla bullshit. Det enda som kommer att hända är att jag om något år eller så kommer radera det här jävla skitinlägget och skämmas över det. Jag kommer inte bli starkare förrän om en lång jävla tid (en månad, ett år, en livstid, who knows?), och jag kommer fortfarande att vara lika jävla ensam när allt kommer till kritan, även om jag inte märker av det på ett tag. Någon gång för vad som känns som en jävla massa år sedan (egentligen cirka fyra) sade någon att ”känslor försvinner aldrig, de förändras bara.” Jag tror på detta men jag önskar att jag inte gjorde det. Jag säger inte att jag önskar att det inte var så, bara att jag inte trodde på det. För när allt kommer omkring handlar det om vad vi tror på, inte vad sanningen egentligen är. Det jag tror mig veta just nu, är att det enda som får mig att dunka näven i bordet är gravitationskraften när mina muskler förtvinat.

Nu är jag jättetrött och less. Det gick väldigt dåligt på jobbet och jag kände mig sämst, givetvis. Precis som alla små söta flickor vid minsta motgång.

   Farsan sitter mest och är dryg i sin svindyra soffgrupp som min katt klöst "sönder". Jag hällde ut hans öl och fyllde med vatten, det tyckte han var roligt. Undrar hur kul han kommer tycka att det är när han upptäcker att jag ersatt hans vodka med vatten? Antagligen kommer han att bli skitförbannad, men ta moppen till Systemet då för i helvete.

   Just nu vill jag bara ha någon att kramas med, har fått kärleksabstinens. Problemet är att jag inte vill ha någon pojkvän heller, och det är ju ganska svårt att kombinera som det ser ut just nu. Jag vill bara ha en vän som man kan kramas, pussas och knulla med utan att det för den skull blir för pinsamt, utan att man för den skull blir låst vid varandra och utan att man för den skull ens behöver uttala det högt! Det borde komma naturligt, annars får det väl för fan vara om man inte känner varandra tillräckligt väl för att fatta vad den andra vill ha. Man borde inte behöva använda sig av gamla definitioner av vilket slags förhållande man kan ha till vissa personer, och sätta sina relationer i fack, såsom pojk- och flickvän, kk eller "bara vänner."

    Jag är sjukt less på den ständiga rädslan för att bli sårad, men ännu mer less på känslan av att jag med en handvänding kan såra andra människor. Det är tungt just nu, så jag tänkte bara omge mig av mina vänner och min familj och försöka glömma det där med partnerskap för ett tag. Trist att one-night-stands är så jävla dåligt i förhållande till folk man haft sex med flera gånger. Finner knappast någon njutning i att svettigt rumla runt i någon annans säng, samtidigt som båda försöker "sno åt sig" så mycket njutning de bara hinner - man vet ju inte när man får komma till nästa gång.

Håller på att läsa Syndikalismen av Sven Lagerström. Har läst ungefär halva och den är sjukt mycket intressantare nu än när jag ögnade igenom den för ett år sedan. På den tiden var jag väldigt oengagerad, efter att ha bott i Härnösand och varit borgare så kom man hit till Sundsvall och blev överväldigad av det höga antalet röda, politiskt engagerade ungdomar. Politik för mig då var inget man engagerade sig i, utan snarare kanske diskuterade lite under tråkiga stunder i brist på annat, samt även ett sätt att visa att man hade en åsikt och faktiskt brydde sig. Motsägelsefullt, jag vet.

   När jag kom till Sundsvall fick jag snart lära mig att man inte kan ha en politisk åsikt utan att kunna argumentera för den - åtminstone inte om man var blå, eftersom debatter ofta startades på grund av det. Däremot verkade det fortfarande vara okej att ha åsikter bara för att andra hade dem, och på det viset känna någon form av tillhörighet.

   Allt detta var en ganska stor omställning och jag svarade med att ställa mig helt utanför politiken, även om det fanns folk som kämpade mig för att få över mig på "sin" sida. Därigenom min första kontakt med syndikalism, och boken Syndikalismen, som är en mycket ointressant bok för en ointresserad människa. Enda anledningen till att jag läser den nu är för att mitt intresse för politik oundvikligt har rest sig upp ur spillrorna av mitt misslyckade identitetssökande.

   Det som gör Syndikalismen så bra enligt mig är att den samtidigt är något av en historialektion, så väl som en beskrivning av skillnaderna mellan olika socialistiska grenar.

   Fyra toast av fem! ;)

Är det bara jag som tycker att studenterna var lite mesiga i år? Sure, de stoppade trafiken ganska rejält, och gav några människor tinnitus med sina tutor och sånger, men det var på eftermiddagen. På kvällen var de spårlöst försvunna!

Jag gruvar mig en hel del inför att gå ut gymnasiet, det är då alla val jag gör faktiskt spelar roll. Just nu kan jag bo hemma och bara chilla, men sedan är jag tvungen att flytta härifrån. Det ska bli skönt - jag vill ju inte vara fast här hela livet - men samtidigt ganska jobbigt.

Idag är väl alla studenter och annat folk bakis. Det är inte jag, bara väldigt trött och sjuk. Man kanske inte borde vara ute och ränna så mycket. Det sätter jag stopp för genom att tvätta hela kvällen! Kul! :)

Äntligen har jag vuxit upp och skaffat mig ett jobb. Ska bli skönt att slippa vara luspank dagarna i ända (något som jag antagligen kommer vara ändå).

Lyckades inte sälja något idag dock, men det blir säkert bättre.

   Lite tråkigt är det allt att jag inte kommer att ha lika mycket fritid som när jag går i skolan - fotbollsmatchen idag kunde jag till exempel inte gå på. Men jag har tagit ledigt några onsdagar framöver, samt imorgon, så det blir ju kung! ^__^

   Jag har blivit förkyld, och har lite feber också. Jag har ingen aning om hur det kan ha gått till, men jag tänker inte sitta hemma bara för det (just nu gör jag det, dock)! Man lever bara tills man dör.

   Shit, jag saknar verkligen att ha en dator... Jag hade en massa Alice In Chains på den, samt Kultiration och annan underbar musik. Det enda jag har nu är ett fåtal skivor (de flesta är dock i Härnösand) samt min mp3 och Youtube de få gånger jag sitter vid en dator. Det suger verkligen, man är ganska handikappad utan en dator. Undrar hur det ska gå i sommar?

Ja, så har man precis gjort det sista naturprovet för i år (förhoppningsvis för all framtid). Sista frågan var självklart "Explain what symbiosis is." Det har jag gjort om och om igen, under hela kursen.

Skolan börjar visst den 25 augusti. Min kalender tar slut den 19 augusti. Hur fan ska jag komma ihåg det? Skrev upp det på ett visitkort jag fått från elevkonsulenten i Härnösand (the smart guy som gav mig ett busskort mellan Härnösand och Kramfors). Undrar om jag kommer ha kvar det hela sommaren.

Ska försöka göra en ny väska - en mindre. Dels för att jag behöver bära med mig färre grejor, dels för att jag får skavsår i knävecket av den nuvarande, och dels för att jag inte har råd.

Jag hade tydligen fått alla tre jobb jag sökt inom Härnösands kommun, men jag kollade mailen två dagar försent, så det stod att jag tackat nej till platserna. Så nu blir det av att söka till We call. Kul liv som telefonförsäljare. Jag avskyr (precis som resten av Sverige) telefonförsäljare, så nu måste jag bli värsta emotional och hata mig själv.

Men nu bär det av till den sista lektionen för idag! 

Jag blir så less på alla människor som måste vara otrevliga. Och ja, jag är en sådan. Fast nu pratar jag om värre människor än mig själv. Folk som förstör livet för min familj, jag tål det inte. Tyvärr är jag även en sådan som måste oroa mig för allting, och det känns inte som någon mening att hoppas att allt ska bli bra, för då blir man bara dubbelt så besviken.

Jag blev så sjukt arg igår på träningen, för jag är less på att vara helt jävla inkompetent på allt som är kul.

Jag älskar dig lillebror, och nu ska jag börja ta tag i saker och hjälpa till.