http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/utrikes/article7207258.ab

Det här är helt sjukt. Jag finner inte ord. Tårarna rinner av ilska och hopplöshet.

Ship to Gaza är en internationell organisation vars mål är att skicka skepp med förnödenheter till Gaza, och är det något folk som behöver det så är det väl Palestinierna i just det området. Men det vill inte Israel veta av. Därför skickar de soldater för att med våld stoppa detta. Jag blir fan ursinnig. Enligt Aftonbladet ska cirka 10 personer vara döda och 60 skadade, av okända nationaliteter.

Israel hotade ju att med våld stoppa skeppen, men det var det ingen som trodde att de faktiskt skulle göra - sådant säger man ofta för att skrämmas.

Sökte även runt på internet lite för att försöka hitta mer information, och fann då detta: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7217611.ab

Jag har alltid avskytt MUF:s ordförande Niklas Wyman, för han är en sliskig liten borgare. Men inte trodde jag att han ansåg att solidarisk, humanitär hjälp var terrorism! Jag borde kanske inte vara förvånad, för såhär låter det alltid. Jag blir alltid förstummad när jag får svart på vitt att till exempel jag tillhör extremvänstern. Jag anser inte själv att jag är så värst extrem, jag är ju egentligen en mjukis politiskt och tror på kärlek, solidaritet och gemenskap, men det är tydligen terror som måste förgöras, och detta är ju faktiskt något som går hand i hand med högerns politik.

Jag gillar inte SSU-ordföranden Jytte Guteland heller (jag gillar ju inte några politiker över huvudtaget) men jag håller med om att Wymans utträde ur MUF börjar bli allt mer önskvärt. Jag tycker förvisso att det är bra när idiotiska partier får idiotiska talespersoner, det är kul och så, men det här är ju bara för mycket.

De enda terroristerna i detta fall är Israel. Allt mitt hat till den avskyvärda staten som får en att skämmas över att vara människa. All min kärlek, mina tankar och mitt stöd till palestinierna och alla i Ship to Gaza.

I dag klev jag upp halv nio, och skulle gå till tobaksaffären och köpa cigg. Givetvis öppnade de inte förrän klockan 10, blev förvånad över att jag klivit upp så tidigt - är så van att allt stänger ungefär tre timmar efter att jag klivit upp. Jaja, får väl vänta en timme då.

Angående titeln, så handlar det om studenten. Jag hade ju tänkt gå på den där jävla mösspåtagningen, speciellt eftersom klassen skulle spela brännboll efteråt. Men jag gav fan i det, var ändå i Härnösand och skulle jobba senare på kvällen, så jag pluggade lite i stället.

Studenten är lite överhypad tycker jag, det är en massa folk som tjänar pengar på den genom mössor, kläder och events på krogar och dylikt. Det är klart att det är lite "speciellt" att gå ut gymnasiet, men vafan. Jag har inte gått gymnasiet för att få supa tre veckor i sträck. Och nu när jag har gått gymnasiet är det enda jag bryr mig om själva utgången på trappan, bara för att få någon form av officiellt slut på det hela.

Jag gillar min lärare i religionskunskap, hon är mycket snäll, och hon sade att det var roligt att se mig igen efter min långa frånvaro. Men när hon säger att man ska skriva en uppsats i rapportform, och jag sedan inte gör det för att hon gjort det omöjligt, då menar hon att det var precis så hon menade - alltså som jag gjort! Det är bara störigt, vi ska minsann skriva rapport efter rapport men lärarna behöver inte ens veta vad det är? Anyway, kommer i alla fall få VG i Religionskunskap B också, det trodde jag aldrig (hon är ganska hård på betygen). Sweet!

Jag var vaken fyrtio timmar i sträck och i natt fick jag 6 timmars sömn. Trodde aldrig att jag skulle klara av att kliva upp i tid i morse, men se det gjorde jag! Eller ja, kom väl en kvart sent, men det gör jag i stort sett jämt.

Om tio minuter ska jag till bussen, jobbet, sedan hem till mamma. I morgon är det mösspåtagning och jag vill verkligen spela brännboll med klassen men jag kanske måste jobba då med... Och dessutom fyller min bror år på fredag (13!!!), men jag har mycket lite pengar och ingen tid att köpa något, stackars bror. Får väl improvisera ihop något.

Sömnbrist, stress, och att vara överarbetad är ju aldrig roligt. Men det gör faktiskt ingenting. Skolan är slut så jävla snart, och det har varit drygt 15 grader de senaste tre dagarna. "Summer in the city, means cleavage, cleavage, cleavage!" Ciao bellas.

Jag är så grymt trött. Inte sovit något i natt och inte mycket sömn lär det bli i natt heller. Det är grymt att ha ett jobb, men oj det är kämpigt. Fast nu är det inte sååå jättemycket kvar att göra i skolan i alla fall. I natt måste jag göra klart religionsrapporten och filosofigrejen.

På tal om religionsrapporten så har min lärare skrivit att den ska vara skriven som en rapport, men hon har ju omöjliggjort just den instruktionen mycket effektivt. Inget syfte går att ha, frågorna är för spridda, och allt är huller om buller. Men vafan jag orkar inte bry mig, enda anledningen till att jag fortfarande går i skolan är för att mina betyg inte är värda ett piss om jag inte har 2500 poäng. Fuck it, jag lär ju max få G i Religion B-kursen. HAHA, här sitter hon som grät över filuren i syslöjden i trean och trodde att hon typ skulle faila hela skolan på grund av den - och skiter i om hon får IG eller inte. Men det är jag fan värd just nu.

Sålde inget idag, men måste säga att det gick bra ändå. Satta bara och körde min grej, som kom tillbaka till minnet lättare än jag trodde, speciellt som jag säljer TV-kanaler och HD-TV-boxar och snackar om paraboler och annat tekniskt skit som jag inte har en aning om.

Okay, plugga nu då. Varför är det 9 timmars skillnad mellan USA och Sverige, det är ju världens sämsta tidsskillnad!

Lördagen den 15e maj var nog en av de bästa kvällar Sundsvall har skådat på mycket länge. Det var en de första riktigt varma, och det var folk överallt -  ö v e r a l l t ! Den kvällen spenderades med öl, kortspel, Andreas, Daniel samt våra nyfunna pakistanska vänner, vilket var skitkul och mycket lärorikt! Nu vet jag en massa saker om Pakistan (överdrift så grov att den borde leda till fängelse, men jag har lärt mig lite i alla fall)!

Såhär ser mitt liv ut nu:

Jag går ut skolan om mindre än en månad. Jag går ut gymnasiet. Det ska bli så jävla skönt. SÅ GRYMT JÄVLA SKÖNT! Är less på att slita arslet av mig för ingenting. Ingenting? Kallade jag just utbildning för ingenting? Ja - jag har knappt lärt mig någonting i skolan, därför är det inte roligt längre. Jag har stressat och gråtit och fått tillbaka mina gamla sömnproblem, därför är det inte roligt längre. Jag kan inte ens komma in på en jävla advokatutbildning, för mina 18,3 (av 20 möjliga) i snittbetyg är för låga - DÄRFÖR ÄR DET INTE ROLIGT LÄNGRE! Inte för att jag hade tänkt bli advokat längre, men ändå. Eller jo, kanske i framtiden, jag vet inte.

Efter att mamma åkte in på sjukhuset och jag har fått se hur fult och hemskt dåligt det går till i sådana situationer så vill jag nog jobba inom psykvården eller dylikt istället. För att bli "en av de där bra" - en sådan som alla aspirerande lärare och kuratorer och socialtjänstepersoner vill bli, men som få lyckas med.

Anyway, innan jag går tillbaka till skolbänken ska jag ta en lång paus. En lååååååång paus. Jag har börjat arbeta på Vendator i Härnösand, och ja det är telefonförsäljning igen, men denna gång på en jättemysig arbetsplats (till skillnad från mitt gamla pissjobb på WeCall). Där ska jag försöka arbeta ihop lite pengar och sedan förhoppningsvis, om jag kan fixa med banken någon jävla gång, åka till Barcelona och utbilda mig till bartender i fyra veckor. Och vet ni vart det bär av sen? Jo, till USA. Jag trodde aldrig att jag skulle åka dit, jag hade varken lust eller anledning. Nu har jag båda. För jag är kär i en amerikan! Hihi fniss!

Men nu, efter en natts dygnande ska det pluggas igen. Och igen och igen och igen och igen och igen. Och igen. (Och igen). Oj, vad har hänt med mig, jag börjar en mening med "och" vilket jag förvisso anser korrekt men det gör inte alla. Och så har jag en mening som bara är en parentes. Och så punkterar jag inkorrekt.

På agendan:

Religionsrapport om "kvinnor i religionen" som skulle varit klar igår och som jag började med klockan fyra i morse.

Förberedelse inför filosofiredovisning på tisdag som jag inte har börjat med.

En rapport som ska vara klar på onsdag som behandlar klimatfrågan.

Ett tal som ska hållas på onsdag i engelska, om ungdomar i Storbrittanien.

Och sedan ska jag iväg och jobba till klockan nio. Suck. Fuck.

Insåg att det var ett tag sedan jag kollade hur folk hittar till min blogg (vilket kan bero på att jag inte ens loggat in på månader), men jag bestämde mig för att kika. Kan ju säga att du har kommit fel om du söker på:

"juristutbildning mittuniversitetet" - håller inte på med sådant (än?)

"visste inte vilka som regerade" - för det vet jag!

"tjej i prästmon" - jag går nog mer under rubriken "tjej i sundsvall"

"kom å knulla mig sundsvall" - nej tack!

"en vacker ung man tycker jag!" - okay jag vet, jag ser ut som en pojke, kanske är det rätt ändå...

"Petra Carlsvärd" - har väl skrivit om henne en gång kanske bara och det var ju knappast något saftigt skvaller om jag minns rätt

Däremot kan man ha kommit rätt om man söker efter:

"grammatik" - för sådan använder jag mig av korrekt för det mesta

Jaja, så kan det gå... Tyckte det var lite roligt i alla fall efter att ha suttit och dygnat! Nu ska detta inlägg sparas och så ska här skrivas ett nytt som handlar om andra saker - det blir ju så rörigt annars.

Fick en uppmaning av min mor att skriva om det vi varit med om, så jag hugger tag i det på en gång - men först: en tjej vid namn Angelica ringde precis från barskolan i Barcelona och jag är så jävla pepp på att åka nu! Ska bli skitkul!

Anyway, här kommer historien, och även om det är lätt att man censurerar sig själv för att inte såra någon så ska jag försöka att inte göra det. Och en liten notering för er som inte vet: min mamma är bipolär (tidigare kallat manodepressiv) vilket innebär att hon går mellan perioder av depression och mani.

Onsdagen den 24 mars (yep jag skriver ned såna här saker) ringde min mors samtalsterepeut Gabriella till mig för att be mig komma hem efter skolan. Hon var orolig för min mamma eftersom hon inte svarat i telefon på mycket lång tid (hon svarade inte när jag eller mormor ringde heller). Hon ville komma hem till oss och se hur allt var. Jag ringde då till mamma, som faktiskt svarade. När jag berättade om Gabriellas samtal blev hon förbannad på mig och fick för sig att det var mitt fel (vilket sårade mig djupt även om jag hela tiden förstod att det var på grund av sjukdomen).

   Efter det här orkade jag helt enkelt inte gå på några lektioner utan ville bara hem och fixa allting så snabbt som möjligt. Gick därför till min underbara mentor Jonas och berättade lite kort om vad som pågick, och började även gråta vilket var sjukt pinsamt så jag gick så snabbt jag kunde.

Väl på bussen ringde mamma och berättade att Soc fått in en anmälan (av mormor) och att hon var tvungen att gå dit. Jag berättade att jag var på väg hem och fick svaret "Jaha, så att du kan släppa in Gabriella och Kenneth eller?" När jag frågade vad jag gjort för att förstöra hennes tillit till mig kom hon dock på bättre tankar.

Hemma var allt en röra, men jag tänkte inte på det så mycket, ty vanans makt är stor. Mamma var mycket noga med att låsa dörren. När lillebror kom hem gjorde han dock inte det, och strax därefter kom Gabriella och Kenneth, och när mamma inte öppnade dörren kom de in. Efter mycket tjafs fram och tillbaka gjordes det klart för avfärd mot akutpsyk i Sundsvall för min mors del. Hon stannade på psyket i en dryg månad.

Brace yourselves, för nu kommer kritiken. Få inlägg skrivna av mig är ju kritiklösa. FY FAN FÖR SOC! FY FAN FÖR ALLT SOM HAR MED DEN PSYKIATRISKA VÅRDEN ATT GÖRA!

Jag och min bror blev lämnade ensamma i en lägenhet som enligt Svensson är helt obeboelig. Det var två personer som kom och hämtade mamma, men ingen av dem stannade kvar med oss. Därför att vi inte är sjuka. Därför att vi inte är i behov av psykvård. Därför att jag räknas som vuxen enligt lagen och det gör mig tydligen till den perfekta personen att ta hand om min 12-åriga lillebror. Nu är det såhär att jag har varit förberedd på detta hela livet men just i den här perioden av mitt liv hade jag så fullt upp med mina egna problem att jag omöjligt kunde ta hand om ett barn - än mindre ett barn i förpuberteten.

Gabriella och Kenneth känner inte mig. De har ingen aning om vilken typ av människa jag är, för jag har träffat dem ungefär tre gånger. Jag skulle lika gärna kunna vara någon som bara drar, går ut och super och lämnar brorsan ensam hemma i två veckor eller något. Nu är jag ju inte sådan, men det vet inte de.

Lustigt att jag skulle säga "två veckor" också. För någon dag senare ringde Gabriella och sade att mamma skulle vara hemma om MAX MAX MAX två veckor "för det går så fort nuförtiden." Två veckor trodde jag att jag skulle kunna klara, men det var precis på gränsen - men jag hade hopp. Men veckorna gick, jag fick ingen information whatsoever.

Så till Socialtjänsten. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva, mamma ringde nyss. Socialtjänsten kunde i alla fall inte göra ett jävla PISS. Eller jo: "vill du ha någon att prata med?" Ja, jag har ju så jävla mycket fritid att jag kan åka till Härnösand, sitta en timme och "prata" och sedan gå till andra sidan stan och ta hand om brorsan. Jo visst. Nu vill jag säga att Johanna, personen från Soc som jag har haft mest kontakt med - henne gillar jag, hon är snäll. Inget ont om henne.

Däremot är det såhär: bara för att jag precis blivit vuxen, innebär det inte att jag kan ta hand om min lillebror, sköta skolan och städa upp i lägenheten som jag inte varit i på en månad och som ser ut som fan. Jo, för det skulle jag visst göra också. Jag städade i timtal, men inget resultat syntes. Det var som att plocka gruskorn för hand på en milslång grusväg.

Eftersom min frånvaro har varit mycket hög de senaste månaderna på grund av en massa skit så var jag nära att förlora mitt studiebidrag. Det hade inte gjort mig så mycket om det inte var för det att det dras retroaktivt, det vill säga att jag måste betala tillbaka pengarna, vilket i praktiken innebär att jag blir skuldsatt.

Så jag pratade med Soc om detta, som hänvisade till min skolkurator. Jag gick till henne. Vilken underbar kvinna! Det känns tryggt att ha henne bakom ryggen, bara hennes stöd fick mig att vilja skratta igen. "Här ska ingenting rapporteras till CSN!" sade hon. Hon var också mycket kritisk till hur Socialtjänsten och psykiatrin hanterat hela situationen - för något är helt åt helvete fel när det känns som att man tillhör den enda familjen i hela Sverige som någonsin råkat ut för något liknande, och sunt förnuft säger mig att vi inte är den enda.

Tydligen är det psykiatrin som ska "ta hand" om oss, mer än Soc. Tydligen är det upp till sjukhuset att ringa oss och stå till tjänst för oss. Jag har varit i kontakt med sjukhuset en gång, och det var när JAG ringde för att få tag i min mamma dagen efter hon åkte in. Tror ni jag fick tag i henne? Nope.

Jag hoppas att Johannes är nöjd med den hjälp han har fått. Kate har pratat med hans skolkurator och lärare, och även Soc, för att sedan berätta för mig vad som blivit sagt. En kvinna som faktiskt gör något, underbart! Tydligen är han glad i skolan, den är som en fristad för honom (när jag var i hans ålder kände jag samma sak, numera är skolan dock mera som en glödhet kedja i halsen). Det glädjer mig att han känner så.

Men var är min plats? Vem ska hjälpa mig? Jag är inget barn, och jag är inte heller vuxen. Därför föll jag mellan stolarna. Därför sade till mig att "du måste göra det här" samtidigt som de sade "jag förstår att det är jobbigt, det är ju inte ditt ansvar" - men sedan igen "men du måste."

Jag ber till gudarna att det inte ska gå såhär fult till i framtiden, varken för oss eller någon annan.

Jag ber om ursäkt för ett långt och sinnesförvirrat inlägg, nästa ska bli roligare, för under den här månaden har det även hänt otroligt underbara saker som är helt orelaterade till ämnet.