Jaha. Klockan är så fyra på morgonen, jag har inte sovit något, och bussen mot Sundsvall går om knappt fyra timmar. Så är läget.

Det som får mig att helt tappa fattningen, mina tankar att bli osammanhängande och mitt hjärta att dunka i sex sjundedels takt är det faktum att jag har en biljett till USA. Till San Fransisco närmare bestämt. På den står det 7 november. Jag dör!

Tanken på att "någon gång ska jag åka till USA, någon gång ska jag träffa Ike" har blivit vardagsmat, men det har helt tiden känts så distant (undrar om det är ett svenskt ord). Men nu fan... är ögonblicket snart här! Gosh, jag tappar fattningen, blir osammanhängande och dunkar varmt. Ska passa på att läsa lite Ehrenmark när man ändå är här - insåg igår/förrgår att min mormor har flera stycken!

Min mor (antagligen den enda som läser min blogg öht nu för tiden, eftersom jag aldrig skriver, och när jag väl gör det är det alltid om ointressanta saker) gjorde mig uppmärksam på att jag inte bloggat på länge. Kanske inte, tänker jag och går in på bloggen - senaste inlägget är från Göteborg. Ja, det var alltså ett tag sedan.

Jag orkar inte skriva om Sverigedemokraterna. Jag orkar inte skriva om Alliansen eller Rödgröna alliansen heller. Jag orkar inte med deras spel, deras jävla skitsnack och deras dåliga beslut! FUCK politik. Jag höll på att börja lipa under valvakan, för dels att SD kom in i Riksdagen, och dels att Alliansen "vann" är bara för mycket. Kunde det inte varit en av händelserna som skedde? Fuck it fuck it fuck it, det var helt poänglöst att rösta, jag skulle ha röstat blankt.

Är i alla fall hemma igen, sedan ett par veckor eller så. Eller något, liksom - alla dagar flyter ihop. Varför? För att jag är så lat. Jag är arbetslös men har varken sökt jobb eller gått till Arbetsförnedringen. Jag är en av de där som borgarna talar om, som bara ligger hemma - men jag går inte på bidrag och jag är ytterst villig att arbeta, det är bara så jävla jobbigt att söka jobb. Jag orkar inte, jag kan inte, jag vill inte sälja mig själv på någon jävla intervju eller whatever...

I dag har jag lagat mat. Det blev rätt jävla gott alltså. Farsan gav mig en hundring till käk, och förväntade sig antagligen att jag skulle köpa snabbmat för det. Men icke! Jag pungade ut 40 spänn för en helt wünderbar (om än vegetarisk, så vi får se vad far tycker) middag.

Jag skrev en låt också. Eller ja, en refräng och en brygga. En vers har jag också men den suger pung. Jag har inte orkat städa, och inte heller leta efter skivan jag har alla mina låtar på. Och min gud, min GUD låt den inte ha varit i datorn när den blev stulen, för då går jag under. På riktigt. I bland får man en reality check över hur mycket musik faktiskt betyder för en. Mina låtar är som mina barn, några är lite handikappade och mindre anpassade för det stora samhället där ute, några är underbarn om jag får säga det själv.

Så jävla uttråkad. Och jag minns när jag hade en klass. En klass som jag i mitt huvud gjorde till målgrupp när jag skrev - dagens ungdom som inte kan så där jättemycket om politik - mitt mål med gruppen var att utbilda. Edjukera, höhö. Jag vet inte riktigt vad min målgrupp är längre, känns som om jag mest skriver för att mina släktingar och min familj vill veta hur allt går. Det är lite tråkigt, för det leder till självcensur.