De två senaste dagarna har varit sjukt trevliga - och sjukt otrevliga ibland också, verkliga kontraster.

I torsdags var det öppen scen i Centralhallen på Västermalm - och jag spelade! Fick någon jävla impuls bara, och adrenalinkicken precis innan var det bästa jag känt någonsin. Antagligen bättre än bungyjump-kickar. Spelade "I Can't Imagine" och det blev fan succé.

Gårdagen var inte riktigt lika trevlig. Pappa ville bråka - det vill inte jag - om att han anser att jag skolkar för mycket. Så nu blir det ingen inspelning förrän jag "visat att jag kan sköta skolan" (hur fan visar man det på ett jävla lov!?), jag får inte längre sova borta på vardagar (grattis, det har jag egentligen aldrig fått, men du har låtit mig göra det ändå), och jag måste städa och diska oftare. Seriöst, jag kan använda samma kaffekopp i en vecka, men han bara gör av med en massa disk - och ändå ska vi diska exakt lika mycket. Argh.

Senare på kvällen drog jag till Ivar, Anna och Daniel. Det var en fest med stor potential. En massa trevliga människor från alla håll och kanter. Härnösand, Stockholm, Skåne, Colombia, Dalarna, och fler ställen! ;D

   Sedan när det var dags för de flesta att dra på krogen (fast några, inkl. jag, skulle stanna kvar) försökte en kille typ kasta ut oss, och ingen fattade varför (han bor inte ens där). Det blev ett fett bråk, Anna tände till när jag berättade snubben höll på med, och det var fett skönt att bli uppbackad på det sättet.

   Nu sitter jag hemma för jag orkar inte vara i närheten av den där snubben, som antagligen fortfarande är kvar. Jag ska på någon fest någon annan stans idag i alla fall, ingen aning om vart eller hos vem, men det gör det hela bara så mycket mer spännande!

Jag sitter och översköljs av trötthet och minnen. Jag ska sova bort mitt liv, ska aldrig mer vara trött, för då blir det alltid såhär.

Jag saknar ingenting, jag vill inte ha någonting av det du kan ge mig tillbaka (det är bara ångest). Men jag saknar känslan, känslorna.

Och jag kanske aldrig var så mycket bättre än du - kär i ett spöke. Jag minns när vi spelade ihop.

Up, up, down, down, left, right, left, right, B, A, START

Just because we use cheats doesn't mean we're not smart

Eh... Jag behöver en hobby.

Så sitter man här igen - skolkandes. I dag är anledning idrott, eftersom vi återigen ska gymma.

Jag försökte verkligen den här gången - först när jag fick höra att vi skulle gymma tänkte jag inte gå, men gjorde det i alla fall. Jag lyckades gå in i omklädningsrummet, ta av mig skorna - och sedan var det stopp. Det går inte, jag får fan ångest av att ens vistas i ett gym. Det stinker av svett, testosteron och uppumpade muskler. Jag pallar inte - jag är ingen jävla gymmänniska, jag är svag som ett as.

Det värsta med gym är att jag blir som ett litet barn - helt handikappad, hjälplös och tvungen att klänga mig fast vid någon människa som kan hjälpa mig.

Det är jävligt synd faktiskt, jag tycker att vår nya idrottslärare verkar vara väldigt trevlig (var det Jan-Åke han hette, månntro?), men tyvärr har jag inte fått så många chanser att träffa honom.

Jag citerar Maria ur minnet: "Alltså, jag fattar inte varför vi måste gymma hela tiden, vi gör det ju typ jämt. Gymma kan man ju göra själv, vi borde istället uttnyttja att vi är så många."

   Jag håller fullständigt med (bara det inte är innebandy, det får jag också ångest av, lyckas alltid få någon att slå mig i ansiktet med en klubba/skjuta bollen i ansiktet på mig/trampa mig på fötterna).

Men en bra sak - ska på Västermalm senare på draman - och en av de snälla kvinnorna i Hedbergskas bibliotek (GUD vad jag gillar dem!) skulle ringa till Västermalms bibliotek och be dem lägga undan Eclipse till mig. Klättrade nästan på väggarna eftersom jag inte hade något att läsa igår.

Jag och Christoffer bestämde tidigt i morse att vi skulle gå tillsammans på friluftsdagen, Robin hängde också med. Vi hade en plan - att åka buss till stället vi skulle till (vi visste inte om det var Sidsjön, Bergsåker eller Granloholm), och sedan åka buss tillbaka. Planen höll dock på att gå i bitar då det visade sig att man var tvungen att stämpla tre kontroller på vägen. Men det hindrade oss inte - vi kom i stället snabbt på en plan B.

   Hitta några frivilliga som vi kunde kopiera stämplarna av (Teliareklamen-style), med löfte om att vi skulle göra samma sak för dem nästa år.

Sagt och gjort - jag, Christoffer och Robin fick var sitt papper med karta och "stämpelrutor". Jag och Christoffer gick hem till mig och chillade, Robin gick hem till sig. När det sedan var dags att bege sig av till skolan mötte vi några trevliga pojkar som lånade oss sitt papper. Vi gick in på Sibylla och jag kopierade med en "Sparka regeringen - inte oss!"-pin. Det blev lite småskevt och så, men det var inte så mycket att göra åt.

Så vi gick in till damerna som skulle kolla stämplarna, och drog ihop en rövarhistoria om att Robin hade varit sjuk, och började känna av symptomen under promenaden, och därför gick hem efter den tredje stämpeln. På så vis fick vi alla närvaro. Som sagt - världens bästa friluftsdag.

Det är inte bara det som gör detta till en väldigt bra dag - det är mer! Snön rasar i snabb takt från taken, och det är runt 2,5 plusgrader ute. Det känns nästan som att bo i sydligare trakter. Plusgrader i slutet av februari, liksom!

Min ork är försvunnen, jag orkar inte ens spela gitarr, det låter för dåligt. Jag orkar inte ens titta på tv, det är för dåliga program. Jag orkar inte ens kedjeröka, för askkoppen är i köket.

Jag gjorde i alla fall lite läxor idag. Skrev en halv sidas reflection samt kom på ett syfte till min rapport (ett syfte består av en mening, för de som inte vet). Jävligt produktivt.

På fredag är det klassfest. Jag ska förgifta mig själv med vad jag kommer åt, vare sig det är alkohol, nikotin eller kärlek.

_____uppdatering 2 sekunder efteråt______

Jag loggade ut, och råkade se en massa typ utdrag ur andra bloggar. Alltså seriöst - ingen av dem kunde stava. Visst om man råkar göra ett slarvfel någon gång då och då, men herregud! Snälla...

Det får en att inse hur lite värd ens blogg egentligen är, när hundra miljoner människor skriver så att bara deras närmaste vänner förstår vad de pratar om, dels på grund av interna grejor, dels på grund av språket. Hejdå, jag går och skjuter mig själv nu. Nej, jag bara skojade, jag ska gå och sova (not gonna happen), för jag ska upp klockan sex imorgon. Fuck it.

Sitter hos pappa, har ingen dator och därför fett tråkigt, och det jag gör när jag verkligen inte har något annat att göra är att rota omkring bland mina gamla grejor. Hittade en liten bok med låtar jag skrivit när jag gick i typ trean, fyran eller femman, inga ackord eller så, men jag kommer fortfarande ihåg melodierna, speciellt till den första låten (!). Tänkte lägga upp dem här för allas nöje (med de felstavningar, grammatiska inkorrekta formuleringar samt de sjuka radbrytningarna som inte alls stämmer överens med rytmen).

Shadows

Refräng: You have shadows in

your eyes, why do you

have that? You have tears in your eyes,

why do you have that?

Vers 1: I remind me about

the time when we

went in class nine and we went on town. (eko)

Refräng

Vers 2: After that

we had went on town,

we were together

we were one.

Refräng

Vers 3 But latar we were

not in love with

each other anymore.

Refräng

Vers 4 We were not

together anymore

and we don't talk

to each other anymore

Refräng

Vers 5 I don't now

why but still I love

you very much becose

your so kind (eko)

to me

Refräng

Yeah you have

shadows

Den här låten skrev jag när jag var inspirerad av min far och hans musik. Jag tänkte mig in i hans situation typ, när han och morsan gjorde slut (jag hade ju fortfarande inte gått i klass nio). Och visst är det bättre med kvantitet och inte kvalitet, med tanke på de otroooooligt korta - men många - verserna!

The choice

L You are, together

L with a boooy. But

L you, can't love hiim

L becouse hi is sooo

L/H ugly yeah ugly yeeieioh

B and that is not

everything becouse he

is stupid to yeeehay

yeehay wow yeeeheyeehehe

H But he... he is... juuust

H So... yeah juuust so...

L/H kiiind yeah he is so kinde

L One day another

L boy ask you if you wanna

L be his girl

yeah what do you

saaay? This boy

he is juuuust so

pretty and he he is

very yeah very...

popular but he is

yeah he is he is

really really really really

bad yeah a really

really bad guy and

i don't love him,

yeeha. I really

really hate him,

(Långsamt lågt) so what do

you take yeah what

do you taake yeah

do you do you

do you take the

boy who was kind,

stupid and ugly,

or do you take the

boy who was pretty,

popular and bad.

I was thinking

of it when I saw...

that the bad guy

kocked dooown the

kind guy.

I was really angry

and IIII said no

to the baad

huy and started

to love the

kiiind guuy.

Fatta fantasin man hade... Och vilka problem! Anledningen till alla L och H i början är att jag helt enkelt skrev så. Jag kunde ju inte spela gitarr än, så jag var tvungen att minnas om jag skulle gå upp eller ner i tonläge. Smart grrrrl. För övrigt så tog det ett tag innan jag kom på vad låten skulle heta. Jag hade skrivit upp olika förslag på sidan före: Kind or bad, The boys eller the choice.

A car

It is coming a caaar

and you will don't now

who is sitting in it

Sedan kom jag inte längre. Jag visste att det var en refräng med potential (melodin var det faktiskt inget fel på). Så här gick det till när jag skrev den: Jag var på väg hem från en vän, och det kom en bil. Jag visste inte vem som satt i den. Tanken var (har jag för mig) att jag skulle hitta på historier om folk i bilar, typ hur deras liv såg ut. Men det kom aldrig så långt. I alla fall så gick jag och nynnade på texten och melodin hela vägen hem, så att jag inte skulle glömma bort den (så gör jag fortfarande om jag kommer på en låt på bussen eller dylikt), så därför är den fastetsad i mitt minne.

Goodbye real love

I don't want you to

say goodbyyeee,

I don't want you to

kiss me and diiee

and when you hold

me in your arms I

felt that something

was wrong, yeeeiah

So I asked you "what

is wrong?", but you

said "nothing" and then I

kneeew that you lied

to me, so IIIII said

leeave me or die,

your stupid little boy.

If you think that

you can trick me,

then you thougt way

wroooong. My little

best friend.

Ingen aaaning vad den här låten ska handla om. Dock så är jag väldigt säker på att "leeave me or die" är snott från en av farsan gamla låtar med the Shades of Orange, där han sjunger "leave me to die." Jag var som sagt väldigt inspirerad av min far under denna tid.

The hell

Refräng: I't is a real hell (eko x2)

I't is a real hell (eko x2)

I don't now who I

can trust Yeeiah ieah

I just now that I

need... some help

Yeheheiy

Vers: I don't now

if I love you or not.

And I can't talk with

you about this

yeahheey I love my

boyfriend but not

yoouu... and that

is strange becose your my motheeer

Refräng

Vers: I don't now if I

choud move to my

boyfrijen becouse, becouse

becouse yeahh yehaha

yeah becose I really

love him ywah I really

love him but not you

yeiyou yeiyou yeahyeahiyie

Refräng

Vers: Now I said wrong,

becose of course

I love you. I think

that everyone loves

their motheeer

Refräng

Vers: But you don't

understand, me and

my caaares, I really

have to be a child

when I can so IIII

say:

Refräng

Inkonsekvens kan ju vara bra! Det ser man ju bara på längdskillnaden på dessa verser, men det är ju trots allt ändå en hitlåt! Och ja, jag var väldigt arg på min mamma när jag skrev den. Fast jag antar att jag hann ångra mig innan jag skrivit färdigt!

I'm sit here

Refräng: I'm sitting at this place

I'm sitting at this way

But I'm sitting here

without you yeah

I miss you so much

I miss you so much that I

can

Vers 1: And I love you, you

now that I always will

It's now excaktly a year

ago that we sat here

together. Your up in the

sky like an angel now.

Refräng

Vers 2: First when you died I

didn't wanted to live anymore

yeahh.

But now I now better

than so. Don't be

sorry now if you here

this, but I don't just

love you. I love my

mum and dad and

my brother to. Yeah

Refräng

Vers 3: You have come

back! was the first

words I said when

I came to this place

and I saw that you

sat there. But when

you looked at me, it

wasn't you any more.

Refräng

Vers 4: It was an young man

who looked angry in

my eyes. On a second

he wasn't sit anymore

he was stand up and

start to go away. I

wanted to say to him

No, please wait, don't

go away, stay here

with me I'm so lonely

But the words was stuck

in my mouth In a second

he was gone for my

eyes.

Refräng

Vers 5: I miss you,

I miss you so much yeah

I miss you I sit here

I love you and I

don't now what to

do! I'm sitting at

this place I'm sitting at

this way and I'm

sit here with you

and I don't miss you

anymore becose your

don't sitting by my

side, you sitting in my

heart, and there... you

sitting at this place

you sitting at this way

and you sit here

with me, your always

with me... when I

eat when I sleep when

I go when I sit yeah

always with me yeaea

Jag var verkligen ett fantasifullt barn. Sångerna är ju typ som intetsägande sagor på engelska!

   Nedan följer en lista på (otroligt avancerade) låtar som jag och Amanda skulle spela när vi skulle vara gatumusikanter. Amanda som gick i min klass från 5an till 9an (tror jag). Hon skulle spela klarinett, jag gitarr. Detta var nog alla låtar vi kunde.

Gatumusikanter

Diana

Spanien

Björnen sover

blir det inte...

Love me tender

Blinka, lilla stjärna

Ögon

Sailing

Januari...

Gamla vänner...

Bamse

Solen

Edelweiss

Fredriksson

Detta är utan tvekan det längsta blogginlägg jag någonsin skrivit, men vad gör man inte för konsten! Dessutom är det väl egentligen inte så långt, textmässigt.

-----------------Uppdatering-------------------

Hittade en till låt jag skrivit, men det måste varit någon gång i sjuan. Jag hade precis lärt mig ett nytt ord av mormor - prejudice. Dessutom kunde jag spela gitarr.

Prejudice

Dogs are big

and angels white

You are kind

and I am nice

She smells

and he is bad

but why am I so fucking sad?

||: Yes, I will tell you

I will tell you :||

||: That's because, that's because

that's because, that's because :||

You have predjudices

You'r a fucking bad person,

You hav predjudices

You don't like anyone but yourself

Em C G D hela tiden (avancerat, aight?)

Fick just ett jättefint SMS av Anna. Fan vad jag gillar fina SMS! Hela dagen blev mycket mer pepp av det.

Jag har haft en lärare i tre ämnen sedan ettan på gymnasiet. Nu har han fått jobb som rektor på Engelska Skolan, högstadieskolan som ska starta upp här i Sundsvall.

   Idag träffade jag honom, antagligen inte för sista gången, men för sista gången som min lärare. Vi pratade betyg och så. Och jag känner att nu måste jag fan dementera en del av det skitsnack som cirkulerat kring honom ända sedan jag började på Sundsvalls Gymnasium. Pascal är ingen jävla idiot. Jag har blivit jävligt förbannad på honom ibland, men det är ömsesidigt (jag är inte svår att bli arg på). Men han ser en för den man är, ändå.

   Han hade väldigt låga förväntningar på mig när jag började ettan, för det första för hur jag såg ut (alternativ/pop/punk), och för det andra för det jag sade första lektionen: "Naturkunskap är mitt hatämne." Han trodde givetvis att jag tänkte skita i allt.

   Men självklart bevisade jag honom fel. Även om jag avskyr ett ämne så jobbar jag ändå bra (BETYG!).

   Men det var aldrig det som fick honom att gilla mig. Inte heller det faktum att jag "think like a scientist" (han älskar sådant). Det var att vi hade diskussioner och dispyter väldigt ofta, men när vi hade en sådan så lyssnade vi på varandra. Det han var rädd för från början, som han sade, var attjag var så "hård". Jag stod upp för mina åsikter, och sade till när jag tyckte något var fel, och varför. Han trodde att vi skulle bråka som fan. Men när han upptäckte att jag kan ta till mig kritik och att jag är hård, men inte kompromisslös så fick vi faktiskt en ganska bra relation.

Jag kommer nog aldrig glömma Pascal, han har en jävligt stark personlighet och det känns som om jag lärt mig en hel del av att ha honom som lärare, dels för att han kommer från en ganska annorlunda kultur, och dels för att han inte kör på det vanliga, teoretiska arbetet, utan kommer på nya, roliga uppgifter hela tiden. Typ "Doctor for a day" när en person skulle "ha en sjukdom" och vi skulle gissa vilken, genom att göra egna efterforskningar etc. Den klassiska läraren hade bara låtit oss läsa på om sjukdomarna och skrivit ett prov. Och sådana teoretiska övningar får man fan nog av när man går en studieförberedande linje.

Han bjöd in mig till "sin" skola, också. När jag är 25, då ska jag komma dit och berätta vad det blivit av mig. Det vore roligt att göra det, faktiskt. Han tyckte att det skulle bli spännande, och det tycker fan jag med.

Massa jävla bullshit här då. De enda som kommer finna denna text det minsta intressant är väl de som haft honom som lärare. Men det känns lite tomt när han nu har försvunnit, så jag var tvungen att skriva av mig.