Nu har det hänt igen, något jag aldrig trodde skulle upprepas. Min familj bryter samman, bryter ihop, bryts ner.

Gick hem från jobbet för att försöka fixa, laga, hjälpa - för att inse att jag glömt hur man gör, glömt hur man orkar - det var så länge sedan sist. Satt på köksgolvet och pratade i telefon medan jag väntade på att kaffet skulle bryggas färdigt. Att resa sig upp krävde mer styrka än att lyfta hundra kilo. Varje klunk kaffe känns som att den kommer kväva mig. Men kaffe är bra, kaffe lugnar, kaffe känns igen, kaffe är jag van. Kaffe händer varje dag. Kaffe är lätt, kaffe är vardag. Kaffe är värdsligt - och tro mig, jag behöver något värdsligt just nu. Något simpelt.

Jag skulle vilja stänga av, ställa mig utanför, vara den objektiva åskådaren. Men även om det inte är jag som är problemet, är jag en del av det. Och även om jag avskyr att använda hjärtat som en metafor för sina känslor, så är det där det känns nu. Det är i bröstet, i hjärtat, det gör ont. Det känns som en blyklump. Om inte känslorna sitter där, varför gör det ont då? Jag skulle hellre ha huvudvärk resten av livet än att känna såhär.

Mamma, jag älskar dig. Förlåt.

I dag gick jag och log för mig själv lite grann på väg hem från Engelska skolan. Då insåg jag att det har jag gjort i stort sett varje dag på väg hem därifrån.

För några år sedan ville jag bli lärare, men sedan ändrade jag mig och ville bli advokat. Nu börjar jag vackla i mitt mål igen. Det är jobbigt att vara undecided igen, jag gillar när jag har tagit ett beslut och allt som återstår är att jobba mot mitt mål. Det är nog dags för en funderare igen. Hittills har mina tankar gått i sådana här banor: Jag skulle vilja bli musiklärare, för att jag älskar musik. I så fall skulle jag vilja bli det på högstadienivå, eftersom det är där man utvecklas mest. Men jag gillar svenska också, och skulle därför vilja bli svensklärare med, vilket man givetvis kan vara samtidigt som musiklärare - problemet är bara att jag skulle vilja bli svensklärare för gymnasiet, eftersom jag anser att det är där man utvecklas mest i sitt skriftspråk och analytiska tänkande. Dessutom kan jag inte mycket om det man fick lära sig på högstadiet, dvs vad gäller ordklasser m.m Engelsklärare kanske? Eller samhällslärare? Jag låter det vila ett tag.

Förresten, du som skriver under signaturen "punkt" (.). Eftersom du bor i Ullared så gissar jag att det är AFA-Pelle/Bolsjevik. Därför kommer jag hädanefter inte svara på dina kommentarer, eftersom jag redan berättat för dig att jag inte har lust att diskutera vidare med dig, av den enkla anledning att du inte lärt dig diskutera än. Kom tillbaka om ett par år, baby. <3

I dag var en ganska bra dag, förutom i slutet, för då fick jag reda på något hemskt. Har ingen ork alls att skriva om det just nu, men kommer återkomma till det senare - ämnet är ätstörningar.

En av musiklektionerna var så otrooooligt rolig och gav sådan jävla energi, kände mig inspirerad långt efter det och skrev till och med en dikt, den behöver dock filas lite på, men grundstommen finns där, och det är den som är svårast.

I kväll blir det Stadshuset med Linn, ska bli trevligt! :)

I dag var en bra dag. Jag skulle lära en grupp nior spela Proud Mary (ni vet, rolling, rolling, rolling on the river). I början kunde ingen någonting, men efter ungefär 50 minuters övning kunde de hela låten. Det enda jag inte kunde lära ut var piano, så det fick Helena hjälpa till med. Annars klarade jag mig typ helt själv, och är jävligt stolt. Jag börjar nu förstå varför folk vill bli lärare, och kände nästan, bara nästan, att jag ville bli det också. Fast nej - jag vet bättre än så. Det är jävligt uttröttande och verkar inte givande mer än några få gånger.

På tal om uttröttande - nu ska jag sova, klockan halv sex på kvällen.

Har ju sträckläst Twilight-serien i ungefär en vecka nu, men så behöver jag ju sista boken också (den har min mamma fortfarande) och givetvis fanns den inte inne på vare sig Kulturmagasinet eller Hedbergskas bibliotek - antagligen på grund av den där äckligt vidriga filmen som snart skall komma. Efter att ha sett första Twilight-filmen så skäms jag nästan över att säga att jag gillar Twilight, så jag måste alltid tillägga att jag avskyr filmen. Den förstör en del av det roliga. Jag höll på att få panik, eftersom jag behöver något att läsa ikväll - lånade dock The Host istället, den senaste av Meyers böcker. Återkommer angående dess läsvärdhet när jag hunnit. Imorgon bär det av till Västermalmsbibliotek för jakten på flykten från den gråa vardagen.

För övrigt kan jag säga att detta var den bästa dagen hittills på jobbet som musiklärare - trots en totalt sömnlös natt så hittade jag ett par,tre guldkorn bland eleverna, två tjejer som kunde spela gitarr och trummor ganska bra, och en kille som spelade gitarr, som var jättetrevlig och började prata med mig - bara sådär. Jag har sagt det förut och jag säger det igen - jag älskar när främlingar (som inte är a-lagare) börjar prata med mig. Som Harriet i cafeterian (som trots att hon slutat jobba där fortfarande är där väldigt ofta, bara för att umgås), och busschauffören som stannade för att prata musik med mig, trots att bussen var hutlöst sen.

Åter till killen som började prata med mig - han föredrog akustisk gitarr framför elgitarr, och det värmde också, av någon underlig anledning. Har inte spelat elgitarr på länge nu, och det beror på att jag har samma preferenser som denne unge man. Det bästa av allt med dessa tre guldkorn är att de bara går i sjuan, men redan är så pass duktiga och samspelta - det är ganska ovanligt.

Nu väntar sängen och The Host.

Ibland undrar jag hur politiker tänker - är det bara statistiken som räknas, inte livskvaliteten? Centerpartiet tycker tydligen att det skulle vara en bra idé med lägre ingångslön direkt efter gymnasiet - eftersom fler arbetsköpare skulle vara villiga att anställa fler arbetare, vilket skulle leda till lägre arbetslöshet. Låg ingångslön fattar väl vilken idiot som helst att det leder till att man lättare stannar vid det - vilket är bra för arbetsköparen, men inte för arbetaren, jag skulle åtminstone vilja ha möjligheten att välja ett annat jobb utan att för den skulle behöva skära ned så mycket i livsstandard.

En annan grej som händer när politikerna vill skära ner på lönerna är att det ökar klyftorna ännu mer - arbetsköparna gynnas, arbetarna inte. Jag arbetar inte för att jag tycker om det, utan för att jag är i behov av pengar.

Även om borgarna skulle lyckas få ned arbetslösheten till 0% genom att sänka lönerna, skulle de fortfarande inte ha min röst, eftersom de prioriterar helt fel. Helt fel. Anledningen till att det är fel, och att deras politik alltid har varit fel, är för att de inte står på de svagares sida. Detta är lika jävla fel som det var att ta bort skatten för hög inkomst, om man tjänar så mycket att man måste betala den extra skatten, har man ändå mer pengar på fickan i slutet av månaden, än vad jag som inte är höginkomsttagare har. Nu har de ännu mer.

Är nog min nya favoritkomiker. Finns inget mer att tillägga - kolla bara på dessa:

Tydligen har gravar i Svartvik, Njurunda blivit nedklottrade under allhelgonahelgen. Jag blir fett förbannad - jag är inte emot klotter på väggar etc, eftersom klotter är ett urgammalt sätt att uttrycka sig på - men hakkors m.m på gravar, det är ju bara hemskt. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om jag upptäckte att en närståendes gravsten helt plötsligt hade ett hakkors på sig. Det värsta är ju att det hände under just den helg på året som man ska hedra sina döda. Jag känner mig som en gammal kärring som gnäller på detta, men det är faktiskt avskyvärt.