Igår hade jag möte med rektorn, underbar människa som lyssnar och tar till sgi det man har att komma med. Det gäller även förslag på schemaändringar.

   Däremot tycker jag att det är jobbigt om folk vill läsa samhällskunskap B på svenska istället, jag har ju kämpat som fan för att vi ska få det på engelska!

    Rektorn sade att min geografi- och samhällslärare hade verkat väldigt ångerfull och ville be mig om ursäkt. Jag sade att "Jo, men risken finns att han kommer be mig att ge honom en ursäkt, och han kommer inte att få någon så du vet, då jag inte har gjort något fel." "Givetvis inte," blev svaret.

     Så, geografilektionen led mot slutet och läraren höll kvar mig. Han försökte att be om ursäkt (utan att egentligen säga ordet), och försökte lika vagt be mig att ursäkta. Han sade att han tyckte att vi hade behandlat honom ganska illa, och jag frågade på vilket sätt han tyckte att vi gjort det. Han formulerade väldigt vagt något om att genom att be honom att tala engelska hade vi kränkt honom. Han fick det att låta som om  vi snarare hade garvat åt hans engelska. Det var ju knappast det vi gjorde, vi blev upprörda över hans brist på engelska, inte brist på kunskaper i engelska. Anyway, jag klarade mig utan att han vågade försöka tvinga mig att be om ursäkt, vi skakade hand och jag gick lugnt därifrån.

Nu ska jag ha engelska med Lotta, har saknat henne som fan! 

Den gör mig less. Detta är en uppdatering av det tidigare inlägget http://jua.bloggagratis.se/2008/08/29/915987-elevfack/.

Fick veta av en klasskamrat idag att min underbara rektor Petra tydligen haft ett snack med min lärare (som jag av ganska uppenbara skäl inte namnger), som förnekar att han sagt något om att "regeringen vill värna om vårt modersmål". Att han sagt detta kan hela min klass intyga. Jag blir så jävla förbannad över att en vuxen människa kan vara så feg. Det har väl hänt alla någon gång att man förnekat något man sagt för att man inte kan försvara det eller ej kan ange några "källhänvisningar". Men jag trodde att det försvann med åldern, det är i alla fall vad som hänt mig. Numera har jag civilkurage nog att erkänna om något jag sagt visat sig vara felaktigt eller bara helt dumt, och samtidigt visa att jag lär mig av mina misstag. Att en vuxen människa gör på detta vis är för mig helt ofattbart.

Senaste geografilektionen ville han ha ett samtal med mig efter lektionen. Jag gick med på detta, dels för att jag var nyfiken på vad han hade att säga, dels för att han skulle få en chans att förklara sig. Men det visade sig att det enda jag fick ta emot var inte förklaringar, tvärtom, det var anklagelser. Anklagelser som han fullkomligt hällde över mig, och när han tog en liten paus och jag försökte inflika något för att försvara mig skrek han:

"Du ska fan inte avbryta mig!". Sedan fortsatte han anklaga mig för samma petitesser, och det visade sig att han egentligen inte hade mer att säga, utan bara upprepade sig. När han var färdig satt han tyst ett tag och sa: "Mm" och "Så är det". Jag räckte försiktigt upp handen och sade tyst:

"Kan jag få en chans att försvara mig nu?" (givetvis på ett hyfsat trotsigt och tillgjort sätt, skulle nog aldrig kunna göra det seriöst). Då svarade han:

"Ja, Julia, det kan du få göra." (Men tack så jävla mycket för att du gav mig tillstånd att använda mig av yttrandefriheten som jag har rätt till!) Jag svarade på hans anklagelser och han blev jävligt tyst och sade bara att

"Så bra, nu har vi fått lära känna varandra bättre, och förhoppningsvis kommer vi att lära känna varandra bättre under det kommande året".

"NEJ, DET HOPPAS JAG INTE! Du ger mig ångest, gubbjävel, ren och skär jävla ångest. När jag sitter hemma och pluggar och börjar tänka på dig så får jag en klump i magen, precis som under mobbningen i mellanstadiet. Du är avskyvärd, kompromisslös och ignorant. Jag vill inte ha något mer med dig att göra, och jag tycker synd om din fru." Detta var vad som for genom mitt huvud. Dock sade jag givetvis ingenting, utan valde mina krig och sade

"Ger du mig tillstånd att lämna rummet nu, då jag faktiskt har fler lektioner att gå till?" Han svarade givetvis

"Ja, Julia, det får du", och jag lämnade honom hastigt och smällde omoget nog igen dörren efter mig, gick raka vägen till rektorn och var så förbannad så att jag bara vill döda. Vi ska ha ett samtal imorgon, vi tre, men eftersom det finns väldigt få SPin-lärare är det inte säkert att det kommer att bli någon förändring. Jag pluggar, jag jobbar, jag spelar fotboll och är politiskt aktiv. Min mor och lillebror och vår hund bor fem mil härifrån, och det krävs en enorm kraftansträngning numera för att ens ta mig till dem. Min katt bor hos min mormor som inte vet hur man tar hand om djur och jag har varken tid eller råd att åka över tio mil för att hämta honom. Allt detta ger mig ångest och jag är bara så jävla förbannad. Jag har varken tid, lust eller ork att tjafsa om det här.

Detta inlägg kanske borde ligga i Random Emotional-kategorien, men jag anser att en inkompetent lärare som är omöjlig att bli av med är en ytterst politisk fråga.

Ojoj, nu var det ett bra tag sedan jag skrev sist. Anledningen till att jag kom på att börja skriva igen är att jag är jävla förbannad!

Okay, i början på ett nytt läsår brukar det ofta vara en massa strul. En hel del nya elever, scheman, regler, lärare och även möjligtvis lokaler.

Okay, lärarna har mer makt än jag, de är förvisso här för att lära ut, men uppenbarligen också för att bestämma över mig. Jag skulle inte vara fullt så förbannad på detta ifall det inte var så att deras stora makt går ut över mig. Deras makt, och deras inkompetens. Nu ska jag sluta med inledningen och kommer med några konkreta exempel.

Igår så visade det sig att jag inte fanns med på listan av den franskgrupp jag skulle vara i. Jag fick lov att springa till Expeditionen och vänta, sedan fick jag veta att jag inte var inskriven i någon grupp! Som tur var, satt det en trevlig tjej där som fixade in mig i en grupp. Tydligt tecken på inkompetens från den ansvarige.

Igår hade jag även Samhällskunskap. Jag har samma lärare i både Geografi och Samhällskunskap. Han avskyr mig. Men det har inte med saken att göra, han har väl rätt att göra det, I guess (fast som lärare har han inte rätt att visa det, och eftersom jag märker det så)... Anyway, han berättade för oss att på hans lektioner tänker han prata väldigt mycket svenska, dvs de gånger han känner att hans engelska inte räcker till för att förklara det han vill ha sagt, eller då han tror att vi inte kommer att förstå (vilket verkar vara jämt).

Till saken bör kanske nämnas att jag går SPin, vilket innebär att alla lektioner (utom Svenska, språk och individuella val) ska hållas på engelska. Så givetvis ifrågasatte jag detta. Då berättade han att regeringen (antagligen det mustigaste han kunde komma på) ville att vi skulle värna om vårt modersmål (jag visste inte att det var Sverige Demokraterna som regerade). Jag kontrade med att vi läser faktiskt Svenska A, B och C även på SPin och att jag tyckte att om regeringen inte gillar att vi talar engelska kan de ju lika gärna ta bort SPin. Jag ser inte meningen med att ha två likadana linjer (SPSP och SPin) med olika namn. Min lärare sade att han inte var där för att lära oss engelska, utan för att lära oss Samhälle. Jag har aldrig påstått att han ska lära oss engelska, däremot Samhälle på engelska, som vi själva valt! Dessutom sade han innan (under pratet om regeringen) att det finns ganska få universitetslinjer som är på svenska, därför har regeringen sagt detta om att värna om vårt språk. Senare sade han att om vi ska fortsätta läsa samhällsvetenskapliga ämnen på universitet, måste vi kunna samhällstermerna på svenska. VA?

Han påstod även att Petra Carlsvärd (studierektor för SP-programmen) hade hållit med om detta. Då frågade en Stina-Marie i klassen om rektorn skulle säga samma sak till henne om hon frågade. Min lärare svarade då att: "Ja, det kan jag ju inte svara på, det är möjligt att hon ger dig ett annat svar än jag fick, men det är så jag uppfattat detta."

Jag frågade: "Eftersom du säger att vi har rätt att be dig prata svenska, har vi då även rätt att be dig använda engelska?" Jag ställde denna fråga ganska vänligt, dock blev han förbannad och sade "Nej, det har du inte! Jag förbehåller mig min rätt att tala svenska när jag känner att det är nödvändigt." Jag frågade om jag fick tala engelska och då blev svaret "självklart". Nej, det är inte alls självklart! Ingenting är självklart när man går en engelskspråkig linje och läraren vägrar använda det engelska språket! Jag trodde att detta var självklart, men nu är jag så illa tvungen att tvivla på det mesta. Denne man ska jag träffa nästan varje dag under minst ett års tid. Det ger mig ångest. Ångest som fan. Och den enda "kamp" jag kan föra är att själv talar engelska till 100% på hans lektioner, men detta kommer inte fylla något syfte annat än att irritera honom.

En till sak som pekar på konsekvenserna av lärarnas makt och inkompetens sammanslaget kom jag och Viktor Hurtig på igår kväll. Viktor hade sett fram emot en sovmorgon som skulle vara till klockan halv ett. Sedan tittade han på sin studieplan, där det står vilka kurser han läst tidigare år, samt vilka han ska läsa under detta år. Han räknar ihop poängen och inser att han kommer att få 50 poäng för lite. Han hade tidigare trott att han skulle få 50 poäng för mycket, varpå han har strykt ett par kurser. Anledningen till detta missöde var att hans mentor hade skrivit upp honom på kursen Samhällskunskap C, vilket han aldrig sagt att han vill läsa. Därför var studieplanen missvisande när det stod ihopräknat den totala summan av hans poäng. Han måste alltså läsa Samhälle C (vilket han inte vill), om han inte läser Affärskommunikation Engelska, plus en till kurs, vilket är något sent att välja nu. Religion B (som han ska läsa) stod även två gånger, vilket också gör totalpoängen missvisande. Ingen sovmorgon för Viktor i alla fall.

Anledningen till att jag var så förbannad just idag är för att jag klev upp klockan 07.00 i morse för att komma tid. Jag trodde nämligen att vi skulle ha engelska, vilket jag har blivit informerad om av både lärare och elever. Men det visade sig att jag tydligen inte ska ha det, så min nästa lektion är klockan 12.25 Därför sitter jag och skriver om mitt missnöje med skolsystemet, mest för att döda lite tid.

Inget av detta är möjligt att vända sig till skolverket angående, däför borde vi ha elevfack. Jag har ända från högstadiet och fram tills nu fått höra att skolan är min arbetsplats, och studierna mitt arbete. Detta används ofta som argument för att man inte ska klottra, göra läxorna, lyssna på lärarna (som ska föreställa mina "chefer"). Om detta nu är en arbetsplats, då borde jag fan få organisera mig fackligt också. Det finns tyvärr ingen möjlighet till detta, jag har varit med i Brottsförebyggande rådet samt programforum, och det har varken gjort till eller från.