Tänkte sadla om till modebloggare, eftersom mamma har varit i storstan (Härnösand) och gick på en shopping spree, eller något. Så hon köpte en klänning till mig, fast den får bli morgondagens outfit. Dagens outfit är ett par Hello Kitty-trosor som jag fick, samt ett linne som mamma fått av typ min moster tror jag och en afrikansk mask som har sin hemvist på väggen. That's about it - pris: ovärderligt. Man kanske inte kan kalla detta för modebloggande förresten, har inte settnågot liknande på en catwalk nyligen, men det kommer, det kommer!

Anyway, here it comes!

Så nu sitter man här igen. Vid ett internet som är så långtsamt att man hinner glömma vilken sida det är man försöker ladda när den väl är klar. Eftersom det antagligen kommer regna de närmaste dagarna så dröjer det nog innan farsan kommer upp så att man får vara i stugan. Det är knappt att man överlever. Här finns bara mygg, djur och en bok som jag snart läst ut, samt en mamma som tvingar ut en på promenader och en mormor som frågar saker hela tiden men aldrig hör svaret. Turligt nog finns min gitarr här av någon anledning.

Ännu ett blogginlägg som skrivs bara för att man inte har något bättre för sig, men jag var tvungen att slita mig från boken så att den inte tar slut för fort, för då överlever jag fan inte.

Jag saknar staden, fast egentligen finns det ju inget där att direkt återvända till - alla jävlar är ju ute och härjar på festivaler. Här sitter jag och stressar upp mig för saker jag aldrig för tummen ur att fixa. Nu tror jag att nästan allt med resan till Näsåker är klart å betart. Fast Palestinaresan hägrar ju ännu och den har jag inte gjort ett skit för att fixa. Åhååååå.

I går sågs Tityo och Miss Li. Tyckte lite synd om Tityo, det var jättelite folk och hälften av publiken var typ under tio år. Under Miss Li var det röj dock, och hon spelade Miss Li-låten, vilket var underbart!

Jag och Tobias gick och gömde vår öl på en massa ställen, och vi hade ganska trevligt med dem vid tjärnen.

Fick ett skumt samtal i går innan jag gick ut också, av någon som utgav sig vara en bekant till mig. Senare på kvällen kom någon ful glidarsnubbe fram till mig och tydligen hade det varit han som hade ringt och visste att jag bodde i Härnösand och grejor - jag har aldrig sett killen i hela mitt liv. Det var dessutom omöjligt att få någon sammanhängande information ur honom eftersom han var tvungen att "hälsa" på alla sina blonda väninnor, typ. Sedan kom min gamla chef fram till oss och han kände tydligen snubben. Kul att veta att han ger ut mitt nummer till folk som busringer mig. Jag blir så jävla förbannad.

I dag ska jag tvätta, åka och bada samt dricka massa treo.

I morgon är sista dagen på jobbet, och det känns så jävla skönt. Det är ett jättetråkigt jobb när man inte har lustigkurren Robert där.

   Jag har en sådan märklig känsla i kroppen, som jag väl känner igen men inte vet varför den finns där. Den är konstig, för den gör mig rastlös, manisk och panisk samtidigt som den gör mig förslappad, trött och rädd.

Jag vill veta var den gör i mig, jag vill veta vad den gör mot mig. Jag vill bara supa skallen av mig och försvinna i ett hål, fast om jag rubbar min nykterhet kommer jag få en knäpp och bli konstig så att det syns.

Jag vill röka, fast jag är inte röksugen, jag vill snusa fast jag är inte snussugen, jag vill sitta vid datorn fast det är så tråkigt så jag dör, och då går jag till TVn men den gör mig så rastlös att jag inte vet var jag ska ta vägen.

Jag är trött ända in i själen nu, och jag kan inte sluta oroa mig för framtiden. Jag önskar att jag visste vad som skulle hända, jag önskar att jag visste vad jag gjorde fel och jag önskar att jag kunde rätta till det.

Jag önskar att mina förberedelser för de värsta av katastrofer vore nog. Men jag kan inte sluta oroa mig ändå.

   Jag önskar att jag kunde leva i nuet, släppa garden och inte jämt och ständigt känna behovet av att alltid vara redo.

   Jag önskar att jag inte var rädd för att folk skulle försvinna.

Jag undrar när jag slutade lita på folk, när blev jag så sluten? Hela min bild av mig själv har ju raserats nu, fast det gör den med jämna mellanrum så det spelar kanske ingen roll. Det märkliga är att detta inte är en sinnesstämning som är vanlig för mig på sommaren, den brukar mest infinna sig på vintern.

Jag önskar att jag kunde studera hela livet. Begrava mig i böcker och aldrig behöva lyfta ett finger, och än mindre se verkligheten.

   Jag önskar att jag kunde visa folk med andra medel än genom text, att "hej, jag är inte den där starka tjejen du känner mig som." Fast egentligen vet jag att jag är det, egentligen skriver jag bara för att jag har tråkigt, och egentligen klarar jag allt. Det har jag redan visat prov på.

Jag vet att vad som än händer kommer jag alltid finnas kvar, jag kommer inte försvinna förrän jag bli gammal och skröplig, för jag har alltid saker att bevisa, jag har alltid saker att vinna, nya vägar att upptäcka och jag är så jävla nyfiken på framtiden som skrämmer mig så att jag aldrig skulle tillåta mig själv att missa den. Men till vilket pris?

Fan vad jag blottar mig själv, men jag låtsas som att ingen läser, för jag kan inte bara skriva av mig och spara på datorn, för mina datorer dör alltid för mig och jag vill kunna läsa det här sedan och skratta åt det - för det gör jag alltid. Tills känslan kommer tillbaka. 

Men som sagt, imorgon är sista dagen på jobbet, jag har fortfarande inte ett öre i min plånbok men jag tänker göra det bästa av situationen, använda min kvinnliga charm för att sno åt mig alkohol (eller okay, jag kommer vända mig till vänner som jag sedan ska betala tillbaka till för den där kvinnliga charmen har aldrig riktigt fungerat för mig, eftersom jag inte är blond, jättesminkad och för att jag alltid går därifrån när jag får komplimanger om min fysik).

Jag är bara så besviken på alla nu, jag ser ner på alla, inklusive mig själv och jag känner det som om jag är helt ensam. Och det enda jag vill är att öppna mig, och trots att jag är ganska modig är jag alldeles för feg för att göra det.

Kollade just skolmailen för att kolla om någon skrivit något. Det hade någon - Arne - min mattelärare. Han skulle bara berätta att mitt VG i matte inte var ett misstag, utan att han har gått igenom mina prov (även nationella) och insett att jag har VG-kvaliteter, som jag även starkt visat upp på lektionerna, och "snällt rättat" så var mitt nationellaprov ett VG, bara det att jag gjort ett par slarviga misstag.

Kan dagen börja bättre än såhär?

För övrigt får jag inte vara med Joel och Sven på jobbet längre, för ledningen har kommit på att vi inte får vara i bandgångarna. Till saken bör sägas att vi redan har jobbat i två veckor, och att det är bara en vecka kvar - men de kom på det först nu. Undrar vad man får för skitgöra denna gång? Men jag ska väl inte klaga, det är fint väder ute och pappa har köpt solkräm.

Igår badade jag för första gången denna sommar, samt invigde dreadsen för utomhusbad. Tobias var också med, fast han badade inte. :(

Åkte moppe, och fyfan vad jag får panik när det är mycket trafik, jag vågade knappt köra över Bergsgatan, och snubben i bilen bakom mig blev lite less på mig tror jag.

Om ungefär en vecka bär det av till stugan igen, Lucifer ska med och jag och pappa ska spela in den där filmen. Tydligen har han planerat in en scen som ska spelas in på någon mack, där kassörskan ska vara med och grejor. Pinsamt! Det blir ju jag som måste filma liksom.

Jag ska få träffa underbara ögonstenen Johannes också, han har aldrig åkt moppe förut så jag ska hämta honom i Prästmon och ta med honom till stugan, och kanske till Sollefteå så att han får träffa gammelmormor och gammelmorfar också. Lillebror gillar morfarn, för vem gör inte det? Saknar båda jättemycket, varför träffas vi inte oftare? Det är ju som om jag bodde tusen mil bort. Men så kan det bli ibland, speciellt när man är pank. Off to work now, ciao!

Min far har ju alltid varit musikintresserad, men på senare år har han skaffat ett till intresse - att skapa och redigera film. Han ville ju t ex göra en musikvideo till en av mina låtar, fast det gick jag inte med på.

Nu håller han på att skriva ett kortfilmsmanus och jag ska vara med i den, jag ska vara ett spöke och använda min gamla gothklänning, typ. :D Vi har börjat gjort mer saker tillsammans, pappa och jag, och det glädjer mig som fan.

Och jobbet blir bara trevligare och trevligare allt eftersom man lär känna sina kollegor och uppskatta dem för sina små egenheter. ^^ Hade det varit ett mer utvecklande och mindre slitsamt jobb hade jag lätt stannat.

Okay, rubriken betyder inte ett skit, men jag lyssnar på Love for a child med Jason Mraz.

   Har inte bloggat på länge, vilket är dåligt, för jag har ju haft en del att skriva om, men jag har helt enkelt inte orkat. Har klivit upp halv sex varje vardagmorgon och kommit hem strax efter fyra. Jag gillar mitt jobb, jag har jättetrevliga arbetskamrater, varav en alltid ser till att det finns kaffe i perkulatorn. <3

Igår spenderade jag en hel jävla dag åt  att skyffla och dammsuga minst ett ton flis, det var jobbigt, fast skönt att göra något i alla fall. Nästkommande dagar ska vi nog måla typ ett hus och ett plank. Soft med mycket att göra, finally. Förra veckan gjorde vi inte mycket, eftersom vi är fem pers på ett ställe där det normalt bara är två, så allt jobb tar slut på en gång.

I går såg jag Charlie and the chocolate factory, så jävla feel good den filmen är, and I love it! Johnny Depp är kung i den filmen. Precis som i Secret Window, Edward Scissorhands, Pirates of the Carabbean m.fl Gud vad mainstream att gilla Johnny Depp, men hur kan man inte, liksom? :D

I går upptäckte jag att jag fått VG i Matte B, fast jag bara skulle fått ett G. Snälla gode gud, gör så att det inte bara är ett ärligt misstag! :O För det skulle betyda att jag inte har misslyckats med mitt mål att inte få ett enda G på gymnasiet - just nu har jag 14 MVG och 7 VG, samt ett snitt på 18,3 (hej, skryter lite men det får man faktiskt).

I helgen var jag på midsommarfest, ramlade med cykeln och har numera riktigt pojkknän med mygbett, blåmärken och skrapsår. Fint! ;D Det var dessutom en trevlig fest. I lördags firade Tobias 20 år och det var niiice. Viktor, min Viktor blev som vanligt mest drucken och spillde ut två glas vin på tre minuter, ett rött och ett vitt på två olika mattor. Sedan hade folk tydligen ritat en massa hakkors över hela hans huvud (people tend to do that a lot) med spritpenna, så han gjorde hela armstödet på en av Tobias soffor rosa när han sov där. Sedan när jag hade gått på morgonen hade han tydligen gjort soffan jag sov i rosa också. Love you, baby! <3 ;D

Mycket att skriva, eller bara lite att göra? Jag måste verkligen ringa ISM för att fixa palestinaresan NU! Men jag orkar aldrig när jag kommer hem. Fuck. Jag har svårt att sova på kvällarna för helt plötsligt börjar jag tänka på resan och hjärtat slår en extra volt av gnagande oro. Blöh.

Nu har jag väl kanske inte så mycket mer att skriva. Eller jo, jag ska citera en dikt ur Klasskämpen:

Tag med dig dina herrgårdar och sjunk.

Spräng dig i luften

   på någon banket

och skriv till oss som väntade:

Jag fattig syndig herreman

har i alla mina livsdagar

levt på pengar som Gud lånat mig

ur era kroppar.

En vacker stalaktit

skall vi resa på din grav

och överst på din stalaktit skall vi

med bortvänd blick och händerna i trav

skyggt fästa en pappersblom.

   Så röd.

Samt ett litet stycke ur boken, som jag förövrigt har läst ut nu. Gonna miss you, baby! :(

Regn kom.

   En bil kan användas till mycket. En bil kan användas till att vara lycklig i.

   Jag är en av de rika, tänkte Lagus. Jag är en av dem som sitter i en taxi när regnet börjar.

   Eller såhär: Jag är en av de rika, jag sitter i en taxi redan när regnet börjar. Jag är hursomhelst lycklig. Lycklig? - Är det var jag föreställer mig att de rika är?

   Klassisk idékritik: Socialismen som den organiserade avunden.

   Klassisk idélära: De rika är inte lycklig, ty med rikedom följer tungt ansvar.

   Dom: Det är därför, gaphalsar, som fattiga spanjorer i en turistbroschyr skrattar. De är sorglösa, ty de sviktar inte under penningens tunga ansvar.

   Jag: Så det är fel av oss att vara avundsjuka på er som är rika?

   Dom: Visst är det fel! Dels vittnar det om okunnighet, och så okunna mänskor kan icke anförtros att dela vårt tunga ansvar. Dels är det inte kristet att vara avundsjuk, hur okunnig man än råkar vara.

   Jag: Men ett är dock gemensamt, ett enda, mellan den av humanitet styrda fångvården och det av effektivitet styrda näringslivet: Budet att blott ansvar ger kunskap. Så låt oss dela ert ansvar, eller överta det, så att vi vinner kunskap. Låt även, à propos det okristliga i avund, följa kristendomens bud att bära varandras bördor. Dela med er, tyngda och sviktande, av ett fruktansvärda guld.

[...]

   Storma borgarnas borg, och ta reda på, i vilken kammare de gömt Lyckan.

   Klart jag inte är socialist, för att jag skulle vara avundsjuk mot borgarnas lycka. Jag är socialist oavsett om lyckan är deras eller vår eller bara min eller aldrig just min eller om den är framtidens eller är ingens, men är, eller om den inte är. Fast visst är den.

Aight, nu har ni fått lite vacker, socialistisk lyrik. Nu ska jag cykla till jobbet.