Den gör mig less. Detta är en uppdatering av det tidigare inlägget http://jua.bloggagratis.se/2008/08/29/915987-elevfack/.

Fick veta av en klasskamrat idag att min underbara rektor Petra tydligen haft ett snack med min lärare (som jag av ganska uppenbara skäl inte namnger), som förnekar att han sagt något om att "regeringen vill värna om vårt modersmål". Att han sagt detta kan hela min klass intyga. Jag blir så jävla förbannad över att en vuxen människa kan vara så feg. Det har väl hänt alla någon gång att man förnekat något man sagt för att man inte kan försvara det eller ej kan ange några "källhänvisningar". Men jag trodde att det försvann med åldern, det är i alla fall vad som hänt mig. Numera har jag civilkurage nog att erkänna om något jag sagt visat sig vara felaktigt eller bara helt dumt, och samtidigt visa att jag lär mig av mina misstag. Att en vuxen människa gör på detta vis är för mig helt ofattbart.

Senaste geografilektionen ville han ha ett samtal med mig efter lektionen. Jag gick med på detta, dels för att jag var nyfiken på vad han hade att säga, dels för att han skulle få en chans att förklara sig. Men det visade sig att det enda jag fick ta emot var inte förklaringar, tvärtom, det var anklagelser. Anklagelser som han fullkomligt hällde över mig, och när han tog en liten paus och jag försökte inflika något för att försvara mig skrek han:

"Du ska fan inte avbryta mig!". Sedan fortsatte han anklaga mig för samma petitesser, och det visade sig att han egentligen inte hade mer att säga, utan bara upprepade sig. När han var färdig satt han tyst ett tag och sa: "Mm" och "Så är det". Jag räckte försiktigt upp handen och sade tyst:

"Kan jag få en chans att försvara mig nu?" (givetvis på ett hyfsat trotsigt och tillgjort sätt, skulle nog aldrig kunna göra det seriöst). Då svarade han:

"Ja, Julia, det kan du få göra." (Men tack så jävla mycket för att du gav mig tillstånd att använda mig av yttrandefriheten som jag har rätt till!) Jag svarade på hans anklagelser och han blev jävligt tyst och sade bara att

"Så bra, nu har vi fått lära känna varandra bättre, och förhoppningsvis kommer vi att lära känna varandra bättre under det kommande året".

"NEJ, DET HOPPAS JAG INTE! Du ger mig ångest, gubbjävel, ren och skär jävla ångest. När jag sitter hemma och pluggar och börjar tänka på dig så får jag en klump i magen, precis som under mobbningen i mellanstadiet. Du är avskyvärd, kompromisslös och ignorant. Jag vill inte ha något mer med dig att göra, och jag tycker synd om din fru." Detta var vad som for genom mitt huvud. Dock sade jag givetvis ingenting, utan valde mina krig och sade

"Ger du mig tillstånd att lämna rummet nu, då jag faktiskt har fler lektioner att gå till?" Han svarade givetvis

"Ja, Julia, det får du", och jag lämnade honom hastigt och smällde omoget nog igen dörren efter mig, gick raka vägen till rektorn och var så förbannad så att jag bara vill döda. Vi ska ha ett samtal imorgon, vi tre, men eftersom det finns väldigt få SPin-lärare är det inte säkert att det kommer att bli någon förändring. Jag pluggar, jag jobbar, jag spelar fotboll och är politiskt aktiv. Min mor och lillebror och vår hund bor fem mil härifrån, och det krävs en enorm kraftansträngning numera för att ens ta mig till dem. Min katt bor hos min mormor som inte vet hur man tar hand om djur och jag har varken tid eller råd att åka över tio mil för att hämta honom. Allt detta ger mig ångest och jag är bara så jävla förbannad. Jag har varken tid, lust eller ork att tjafsa om det här.

Detta inlägg kanske borde ligga i Random Emotional-kategorien, men jag anser att en inkompetent lärare som är omöjlig att bli av med är en ytterst politisk fråga.