Fick en uppmaning av min mor att skriva om det vi varit med om, så jag hugger tag i det på en gång - men först: en tjej vid namn Angelica ringde precis från barskolan i Barcelona och jag är så jävla pepp på att åka nu! Ska bli skitkul!

Anyway, här kommer historien, och även om det är lätt att man censurerar sig själv för att inte såra någon så ska jag försöka att inte göra det. Och en liten notering för er som inte vet: min mamma är bipolär (tidigare kallat manodepressiv) vilket innebär att hon går mellan perioder av depression och mani.

Onsdagen den 24 mars (yep jag skriver ned såna här saker) ringde min mors samtalsterepeut Gabriella till mig för att be mig komma hem efter skolan. Hon var orolig för min mamma eftersom hon inte svarat i telefon på mycket lång tid (hon svarade inte när jag eller mormor ringde heller). Hon ville komma hem till oss och se hur allt var. Jag ringde då till mamma, som faktiskt svarade. När jag berättade om Gabriellas samtal blev hon förbannad på mig och fick för sig att det var mitt fel (vilket sårade mig djupt även om jag hela tiden förstod att det var på grund av sjukdomen).

   Efter det här orkade jag helt enkelt inte gå på några lektioner utan ville bara hem och fixa allting så snabbt som möjligt. Gick därför till min underbara mentor Jonas och berättade lite kort om vad som pågick, och började även gråta vilket var sjukt pinsamt så jag gick så snabbt jag kunde.

Väl på bussen ringde mamma och berättade att Soc fått in en anmälan (av mormor) och att hon var tvungen att gå dit. Jag berättade att jag var på väg hem och fick svaret "Jaha, så att du kan släppa in Gabriella och Kenneth eller?" När jag frågade vad jag gjort för att förstöra hennes tillit till mig kom hon dock på bättre tankar.

Hemma var allt en röra, men jag tänkte inte på det så mycket, ty vanans makt är stor. Mamma var mycket noga med att låsa dörren. När lillebror kom hem gjorde han dock inte det, och strax därefter kom Gabriella och Kenneth, och när mamma inte öppnade dörren kom de in. Efter mycket tjafs fram och tillbaka gjordes det klart för avfärd mot akutpsyk i Sundsvall för min mors del. Hon stannade på psyket i en dryg månad.

Brace yourselves, för nu kommer kritiken. Få inlägg skrivna av mig är ju kritiklösa. FY FAN FÖR SOC! FY FAN FÖR ALLT SOM HAR MED DEN PSYKIATRISKA VÅRDEN ATT GÖRA!

Jag och min bror blev lämnade ensamma i en lägenhet som enligt Svensson är helt obeboelig. Det var två personer som kom och hämtade mamma, men ingen av dem stannade kvar med oss. Därför att vi inte är sjuka. Därför att vi inte är i behov av psykvård. Därför att jag räknas som vuxen enligt lagen och det gör mig tydligen till den perfekta personen att ta hand om min 12-åriga lillebror. Nu är det såhär att jag har varit förberedd på detta hela livet men just i den här perioden av mitt liv hade jag så fullt upp med mina egna problem att jag omöjligt kunde ta hand om ett barn - än mindre ett barn i förpuberteten.

Gabriella och Kenneth känner inte mig. De har ingen aning om vilken typ av människa jag är, för jag har träffat dem ungefär tre gånger. Jag skulle lika gärna kunna vara någon som bara drar, går ut och super och lämnar brorsan ensam hemma i två veckor eller något. Nu är jag ju inte sådan, men det vet inte de.

Lustigt att jag skulle säga "två veckor" också. För någon dag senare ringde Gabriella och sade att mamma skulle vara hemma om MAX MAX MAX två veckor "för det går så fort nuförtiden." Två veckor trodde jag att jag skulle kunna klara, men det var precis på gränsen - men jag hade hopp. Men veckorna gick, jag fick ingen information whatsoever.

Så till Socialtjänsten. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva, mamma ringde nyss. Socialtjänsten kunde i alla fall inte göra ett jävla PISS. Eller jo: "vill du ha någon att prata med?" Ja, jag har ju så jävla mycket fritid att jag kan åka till Härnösand, sitta en timme och "prata" och sedan gå till andra sidan stan och ta hand om brorsan. Jo visst. Nu vill jag säga att Johanna, personen från Soc som jag har haft mest kontakt med - henne gillar jag, hon är snäll. Inget ont om henne.

Däremot är det såhär: bara för att jag precis blivit vuxen, innebär det inte att jag kan ta hand om min lillebror, sköta skolan och städa upp i lägenheten som jag inte varit i på en månad och som ser ut som fan. Jo, för det skulle jag visst göra också. Jag städade i timtal, men inget resultat syntes. Det var som att plocka gruskorn för hand på en milslång grusväg.

Eftersom min frånvaro har varit mycket hög de senaste månaderna på grund av en massa skit så var jag nära att förlora mitt studiebidrag. Det hade inte gjort mig så mycket om det inte var för det att det dras retroaktivt, det vill säga att jag måste betala tillbaka pengarna, vilket i praktiken innebär att jag blir skuldsatt.

Så jag pratade med Soc om detta, som hänvisade till min skolkurator. Jag gick till henne. Vilken underbar kvinna! Det känns tryggt att ha henne bakom ryggen, bara hennes stöd fick mig att vilja skratta igen. "Här ska ingenting rapporteras till CSN!" sade hon. Hon var också mycket kritisk till hur Socialtjänsten och psykiatrin hanterat hela situationen - för något är helt åt helvete fel när det känns som att man tillhör den enda familjen i hela Sverige som någonsin råkat ut för något liknande, och sunt förnuft säger mig att vi inte är den enda.

Tydligen är det psykiatrin som ska "ta hand" om oss, mer än Soc. Tydligen är det upp till sjukhuset att ringa oss och stå till tjänst för oss. Jag har varit i kontakt med sjukhuset en gång, och det var när JAG ringde för att få tag i min mamma dagen efter hon åkte in. Tror ni jag fick tag i henne? Nope.

Jag hoppas att Johannes är nöjd med den hjälp han har fått. Kate har pratat med hans skolkurator och lärare, och även Soc, för att sedan berätta för mig vad som blivit sagt. En kvinna som faktiskt gör något, underbart! Tydligen är han glad i skolan, den är som en fristad för honom (när jag var i hans ålder kände jag samma sak, numera är skolan dock mera som en glödhet kedja i halsen). Det glädjer mig att han känner så.

Men var är min plats? Vem ska hjälpa mig? Jag är inget barn, och jag är inte heller vuxen. Därför föll jag mellan stolarna. Därför sade till mig att "du måste göra det här" samtidigt som de sade "jag förstår att det är jobbigt, det är ju inte ditt ansvar" - men sedan igen "men du måste."

Jag ber till gudarna att det inte ska gå såhär fult till i framtiden, varken för oss eller någon annan.

Jag ber om ursäkt för ett långt och sinnesförvirrat inlägg, nästa ska bli roligare, för under den här månaden har det även hänt otroligt underbara saker som är helt orelaterade till ämnet.