Min gammelmormor (pappas mormor) Mary ringde nyss och var riktigt förbannad. Blev först lite nervös, trodde att det hade något med mig att göra, men se det hade det inte. Det var politik – folk som får sparken, och att hon och morfarn inte behandlas som människor längre när de har det svårt för att de är pensionärer. Pensionärer är ju inte värda ett piss, de kan inte arbeta längre och är uppenbarligen bara en belastning för samhället, skit samma vad de har åstadkommit under sina år som arbetare.

Gammelmormor och jag diskuterade politik, det har vi aldrig gjort förut. Vi pratade bland annat om äventyrsbadet som byggs i Sundsvall just nu – ni vet, det där som skulle kosta 200 miljoner men nu är uppe i det dubbla, samtidigt som de ger 700 personer kicken från sjukhuset, som om inte vården var nog underbemannad och överbelastad som den är.

Samtalet avslutades med att mormor bad om ursäkt för sitt häftiga humör men hey – klart man blir förbannad ibland. Speciellt när man känner att man inte är ”värd ett ruttet lingon” som hon sade, och att man inte kan förändra någonting.

Min gammelmormor och gammelmorfar är häftiga människor. Visst, de är väldigt speciella och mycket märkliga människor ibland, men ändå. De är urbilden av den äldre generationens arbetare, och deras hjärta sitter till vänster. När de var unga hade ännu inte Socialdemokraterna förrått hela arbetarklassen, och de har överlevt krig, sjukdom och fattigdom. Tyvärr, i stil med resten av deras generation smått rasistiska, men vad ska man göra. Jag är stolt över att vara släkt med dem i vilket fall som helst.