Jag börjar förstå det här med att folk blir beroende av att blogga. Jag har inte känt det nödvändigt att blogga på svinlänge, men nu när jag gjort det en gång har jag naturligtvis fått smak för det igen.

Tillägnar hela detta inlägg till min bror (det kommer inte bli så långt, vi spelar ju ritspel tillsammans just nu). Jag vill bara säga att jag saknar honom som fan. Har inte tänkt på någon speciellt mycket den senaste tiden, har ju knappt haft tid att tänka över huvud taget. Än mindre tid att träffa honom.

Jag vet inte hur jag ska kunna flytta härifrån någonsin. Något jag är beroende av, det är lillebror. Jag har Johannes-abstinens. Jag lämnar det till er själva att se hur vacker och underbar han är. Titta! Jag är släkt med honom (hard to believe, I know)! Back to drawing.

Jag har en historieuppsats att börja arbeta med (drygt halva ska vara färdig imorgon), men eftersom uppsatser är det värsta man kan spendera sin tid med så skjuter jag upp det ytterligare några minuter och bloggar istället.

Jag har fått lite pikar om att jag bloggar så sällan på sista tiden, och ja, det har jag nog. Men jag har inte så mycket att skriva om, och när jag väl har det är orken slut. Men jag tänkte ta och berätta om hur nationella proven sett ut för mig så långt.

Vi börjar med engelskan, som var i fredags (tror jag), på Åkersvik.

   Jag kommer in i klassrummet klockan halv nio på morgonen, så trött av sömnbrist (sova är tydligen inte min grej längre, är alldeles för stressad) att jag trodde att jag skulle somna så fort jag satte mig ned.

Övervakaren (att det faktiskt heter så - låter som om man är en brottsling, mer om att bli behandlad som en brottsling kommer) berättar att vi ska få x antal minuter på oss att slutföra läsdelen av provet och att ingen får gå förrän tiden är ute, något som jag aldrig varit med om tidigare.

   Så vi får provet och börjar. Efter cirka en halvtimme kommer en försenad klasskamrat in. När jag är klar, kort senare, frågar jag hur lång tid det är kvar får jag till svar, inlett med en tung suck: "Jag kommer att säga till när ni får gå, men det är femton minuter kvar."

   Jag tar fram ett ritblock och börjar rita. Övervakaren märker ingenting. Förrän efter tio minuter, då jag hör att han reser på sig, så jag tittar upp. Då frågar han argt vad jag håller på med, och jag svarar helt oskyldigt att jag ritar. Då sliter han blocket från bordet, tar det med sig och säger att man inte får hålla på med någonting.

15 minuter efter att jag frågade hur lång tid det var kvar frågar Stina hur lång tid det är kvar. "Suck. Tio minuter." Jag säger förvånat och lite surt att "du sade ju 15 minuter för en kvart sedan!" (jag har en klocka på armen) Men nej, det förnekar han bestämt. Jag och ett par killar som också är klara börjar himla med ögonen och göra grimaser åt varandra. Stina som sitter bakom mig ger mig massage. Jag viskar "även att man inte ens får rita" skittyst till henne och övervakaren ropar "INGET PRAT DÄR BORTA!" Nähäpp, okay. Nästkommande tio minuter sitter han och blänger på mig som om han förväntar sig att jag ska dra upp en fusklapp ur bakfickan. Jag sitter så stilla jag kan samtidigt som jag ger blickar åt Martin och Jens, som skrattar tyst.

Tio minuter efter att han sagt att det är tio minuter kvar till Stina suckar han och säger, återigen med en tung suck att "Ja, nu är det sjutton minuter kvar (!) och egentligen får ni ju inte gå (!) men nu får väl de som absolut inte kan sitta stilla gå då. (han tittar på mig) Men då får ni skriva inlämningstid längst upp!" Han ville väl ta reda på vem jag var, vad vet jag.

Det hela slutar lyckligt. Hela klassen, även hon som kom en halvtimme sent skriver inlämningstid och reser sig upp och går. Verkligen alla. Hans min var obeskrivlig och underbar. :D

Mattenationella idag gick för övrigt bättre än väntat. Lovely.

Men nu: historieuppsats och repetion inför tyskprovet imorgon, here I come!