Inget slår känslan man får av att sova en timme på natten, vara nypromenerad och nyduschad. Man är fräsch utanpå och som en deg inuti. Man känner ingenting. Varken lycka eller sorg.

Inget slår känslan av morgonkaffekicken som kommer, och dessutom håller i sig resten av dagen, när man sovit en timme på natten. Den kan förvisso få en att må lite illa, stundtals, men det är värt det, för man bryr sig inte.

Inget slår känslan av att plugga på autopilot, och inte försumma studierna på grund av datorspel och musicerande, eftersom man bara vill gå och lägga sig när man är klar.

Inget slår känslan av att helt och hållet, samt utan anledning slutar känna röksug, kaffesug och snussug. Jag vet inte hur det kommer sig, men det har varit så sedan jag blev sjuk. Kaffe har jag givetvis druckit ändå. Har jag blivit kvitt mina laster?

Inget slår känslan av "the final countdown" (det är inte min sista, men det är känslan av det). Att veta att snart jag kan börja sy igen, laga gamla kläder, hinna städa, hinna läsa alla böcker jag vill, hinna festa hur ofta jag vill, orka laga min egen mat, orka diska och allt annat man hinner som hör sommaren till.

Inget slår känslan av det första vårregnet, då man blöt och kall kommer hem men är ändå nöjd för att det inte snöar.

Inget slår känslan av att få inspiration till att rita något vackert till någon man tycker om (inte ens inspirationen att skriva en dikt eller skriva en låt). Att bara vänta tills man får tid att sitta i timmar och göra bilden så fager som möjligt.

Slutligen - en liten dikt som jag inte skrivit, jag vill dock dra mig till minnes att det är en viss Rabbe Enckell som skrivit den, men jag är osäker:

 Av de få som visste

fåfängt det var att vädja

till andra, när faran kom

   skapades modet.

Inge krona, ingen

lysande stjärnbild dess glnans upptog;

i enskilda hjärtan blott

   uppenbart blev det