Sedan jag slutade att vara aktivt aktiv inom politiken så har det ju som bekant inte skrivits så mycket om det från min sida. I dag har jag känt mig extra on edge, fick en kommentar från Karim idag när jag tog upp Jan Björklunds idioti gällande religionskunskapen. Kort om det: Kristendomens forna inflytande över det svenska samhället ingår i ämnet historia. Kristendomens inflytande gällande litteratur, läs-och skrivkunnighet med mera ingår i ämnet svenska.

   Sverige har också en otroligt lång historia, om inte av socialism, så av socialdemokrati (som var mer eller mindre socialistisk back in the day) - detta innebär för den skull inte att socialdemokrati/vänstern tar större plats när man pratar om politiska ideologier i skolan. Ämnet religionskunskap ska ge en rättvis bild av alla religioner, vilket är omöjligt att uppnå om den ena får större uppmärksamhet.

Men, för att komma till saken som så innerligt inspirerade mig just denna kalla höstafton, är snacket om Miljöpartiet och Alliansens "samarbete." Detta är något som jag har väntat på. Dagen efter valdagen satt Maria Wetterstrand i SVT och sade att Miljöpartiet aldrig någonsin kommer att samarbeta med en regering som för en så orättvis politik. Hade jag varit i Maria Wetterstrands position hade jag nog sagt samma sak - skillnaden är den, att jag inte är en borgerlig miljöpartist och att jag inte skulle ljuga om en sådan sak. Nu är ju både Alliansen och MP mycket försiktiga i sina ordval när de talar om sitt "samarbete." För det är ännu inte ett fullfjädrat samarbete, det är Miljöpartiet som kommer med förslag som regeringen tittar igenom, och vill regeringen ha den minsta chans att få några av sina hjärtefrågor genomröstade i riksdagen måste de kompromissa med miljönissarna. Nu handlar ju faktiskt tyvärr politiken enbart om populism och backstabbing idag, men maken till rygghugg har jag sällan sett. MP var det parti som gynnades av den röd-gröna alliansen, medan de röd-gröna i stort missgynnades av det. Nu lämnar alltså MP det sjunkade skeppet och springer in i alliansens kostymklädda armar.

Till saken bör kanske tilläggas att jag aldrig trodde på Wetterstrand, så jag är varken förvånad eller besviken. Det bör även tilläggas att detta är det första val jag faktiskt har haft ett visst intresse för (rösträtt kan göra det med en har jag hört), så det kanske är vanligt att politiker ljuger strax efter valet, det kanske till och med är normalt och uppfattas som okay.

Grön Ungdom, Miljöpartiets ungdomsförbund, har jag träffat några som är med i. Det har uteslutande varit mycket goa individer, om än lite smått naiva (men har vi inte alla varit där?). Dessutom verkar de flesta vara rätt vänstervridna av sig. Men kommer du längre upp än så, låt oss säga till kommunen, landstinget och riksdagen - så är Miljöpartiet alltigenom blåa.

Förresten gillar jag Göran Hägglund. Det är något jag skäms lite för. Jag gillar honom av samma anledning som min mormor gillar honom (vilket hon antagligen gör, aldrig frågat). Han är go'. Han må hata bögar (har aldrig hört honom uttala sig i frågan så jag vet inte det), men han ger ett tryggt intryck. Helt enkelt. Simple as that. Jan Björklund däremot... ew, don't even get me started. Inte nog med att han ser ut som en massmördande galning (har ni sett hans ögon!?), men han ger helt igenom ett så hårresande och opålitigt intryck, och även om han var världens klasskämpe och socialist så skulle jag inte precis lägga mitt liv, eller mitt land för den delen, i hans händer. Fast nu ligger det där ändå, helt utan min tillåtelse.

Kan för övrigt säga att jag fått någon jävla stroke gällande namn helt plötsligt: när jag skrev detta inlägg (som tur är korrekturläser jag medan jag skriver, till skillnad från vissa andra - du vet vem du är, baby) dök t ex Maria Wennerstrand och Jan Hägglund upp, vilka dem nu är. Dessutom kunde jag inte för mitt liv komma på vad Hägglund heter. Jaja, over and out, är helt slut efter att ha lyckats pressa ur mig såhär mycket (o)politik på en och samma gång.