Min farmor sade innan jag åkte att jag kommer att vara en annan människa när jag kommer hem - jag kommer att ha växt. Givetvis kommer jag inte vara samma människa, för man är aldrig samma från sekund till sekund ens, varje erfarenhet ändrar dig. Men kommer jag ha växt? Jag vet inte om jag växt eller krympt, för vad är mer vuxet? Att stressa och ha värsta prestationsångest eller att lära sig att ta dagen som den kommer och att älska livet, chilla, ta det lugnt?

Klart min prestationsångest fortfarande finns kvar, det är 150 drinkar att lära, har endast lärt mig 30 so far. Men jag pluggar ändå inte febrilt, utan tar det lugnt, jobbar på solbrännan, dricker en hel del öl och röker. Vad är vuxet då? För vuxna stressar ju mycket, och om det är det som räknas som vuxet så kommer jag krympa istället under denna resa.

Allt är lite jobbigt, den vanliga småkrypande ångesten finns ju var du än är i världen (vilket känns pissigt), men samtidigt är allt rätt så jävla fittigt skönt.

Oj på tal om det - har haft diskussioner med mor angående huruvida man bör använda "fitta" som svärord, eller om man bör använda kuk istället - båda kom fram till samma slutsats - kuk är ett svärord, inte fitta samt att man borde säga att "det är fitta i dig" istället för "det är stake i dig." Men jag har svurit med ordet "fitta" sedan jag gick i sexan så det är svårt att lämna bakom sig bara sådär - men man kan säga det som i "fantastiskt" dvs "så jävla fittigt skönt" som jag nyss skrev.

Dricker cerveza (Estrella Damm) och lyssnar på Jason Mraz, ska nog snart till stranden, vare sig Sami vill följa med eller inte. Då lär jag känna nåt nytt folk istället. Jag är fittigt jävla nöjd. FITTIGT jävla nöjd.

Och jag vet att visst folk där hemma saknar mig extra mycket, jag känner det i hjärtat även om jag knappt pratat med dem sen jag kom hit. Jag känner deras kärlek och saknad så starkt hit och det är:

Lillebror

Mamma

Pappa

Farmor

I feel you and I send all my love! <3