I morgon är sista dagen på jobbet, och det känns så jävla skönt. Det är ett jättetråkigt jobb när man inte har lustigkurren Robert där.

   Jag har en sådan märklig känsla i kroppen, som jag väl känner igen men inte vet varför den finns där. Den är konstig, för den gör mig rastlös, manisk och panisk samtidigt som den gör mig förslappad, trött och rädd.

Jag vill veta var den gör i mig, jag vill veta vad den gör mot mig. Jag vill bara supa skallen av mig och försvinna i ett hål, fast om jag rubbar min nykterhet kommer jag få en knäpp och bli konstig så att det syns.

Jag vill röka, fast jag är inte röksugen, jag vill snusa fast jag är inte snussugen, jag vill sitta vid datorn fast det är så tråkigt så jag dör, och då går jag till TVn men den gör mig så rastlös att jag inte vet var jag ska ta vägen.

Jag är trött ända in i själen nu, och jag kan inte sluta oroa mig för framtiden. Jag önskar att jag visste vad som skulle hända, jag önskar att jag visste vad jag gjorde fel och jag önskar att jag kunde rätta till det.

Jag önskar att mina förberedelser för de värsta av katastrofer vore nog. Men jag kan inte sluta oroa mig ändå.

   Jag önskar att jag kunde leva i nuet, släppa garden och inte jämt och ständigt känna behovet av att alltid vara redo.

   Jag önskar att jag inte var rädd för att folk skulle försvinna.

Jag undrar när jag slutade lita på folk, när blev jag så sluten? Hela min bild av mig själv har ju raserats nu, fast det gör den med jämna mellanrum så det spelar kanske ingen roll. Det märkliga är att detta inte är en sinnesstämning som är vanlig för mig på sommaren, den brukar mest infinna sig på vintern.

Jag önskar att jag kunde studera hela livet. Begrava mig i böcker och aldrig behöva lyfta ett finger, och än mindre se verkligheten.

   Jag önskar att jag kunde visa folk med andra medel än genom text, att "hej, jag är inte den där starka tjejen du känner mig som." Fast egentligen vet jag att jag är det, egentligen skriver jag bara för att jag har tråkigt, och egentligen klarar jag allt. Det har jag redan visat prov på.

Jag vet att vad som än händer kommer jag alltid finnas kvar, jag kommer inte försvinna förrän jag bli gammal och skröplig, för jag har alltid saker att bevisa, jag har alltid saker att vinna, nya vägar att upptäcka och jag är så jävla nyfiken på framtiden som skrämmer mig så att jag aldrig skulle tillåta mig själv att missa den. Men till vilket pris?

Fan vad jag blottar mig själv, men jag låtsas som att ingen läser, för jag kan inte bara skriva av mig och spara på datorn, för mina datorer dör alltid för mig och jag vill kunna läsa det här sedan och skratta åt det - för det gör jag alltid. Tills känslan kommer tillbaka. 

Men som sagt, imorgon är sista dagen på jobbet, jag har fortfarande inte ett öre i min plånbok men jag tänker göra det bästa av situationen, använda min kvinnliga charm för att sno åt mig alkohol (eller okay, jag kommer vända mig till vänner som jag sedan ska betala tillbaka till för den där kvinnliga charmen har aldrig riktigt fungerat för mig, eftersom jag inte är blond, jättesminkad och för att jag alltid går därifrån när jag får komplimanger om min fysik).

Jag är bara så besviken på alla nu, jag ser ner på alla, inklusive mig själv och jag känner det som om jag är helt ensam. Och det enda jag vill är att öppna mig, och trots att jag är ganska modig är jag alldeles för feg för att göra det.