Att vara i stugan är att känna att livet är till för det. Att allt bara är en förberedelse - ett helvete till för att konstratera himmeln, ungefär. Helt underbart där, regn som sol så är man ändå mitt ute i skogen utan en levande själ i närheten. Tiden står stilla och stressen rinner av en så fort man kommer in bland träden.

Jag och farsan åkte in till Sollefteå en dag för att hälsa på gammelmorfar och gammelmormor, samt äta middag. Och vilken middag sen! Vi fick dela på en portionsförpackning köttbullar och mos. Tre köttbullar var och en potatismosklick stor som en snusdosa. Gött mos!

   När vi var där så tänkte jag på Viktor. Jag kommer ihåg när han var i sommarstugan förra året med mig, och hans huvud åkte från sida till sida som på en tennismatch, när gammelmormor och gammelmorfar pratade (samtidigt). Jag har ju för vana att lyssna mer på morfarn, eftersom det oftast är han som säger intressanta saker och mormor mer är som ett eko efteråt, men fann det svårt då hon lätt överröstar honom nu för tiden.

Jag och farsan höll på att skriva en låt - en liten lovsång till stugan om man så vill, fast det blev nog inte så bra och vi fortsatte aldrig...

Tog även med lillebror en dag till stugan samt Sollefteå, och då hade gammelmormor köpt någon form av bakelse/tårta som hon tyckte verkade jättegod fast det var en sådan där sliskig med hallon med någon form av gelé runt och äcklig sprutgrädde. Sedan när hon tog fram den, ville hon att vi skulle äta av den på stört, men jag sade att jag ville vänta till kaffet. Då blev hon helt jävla manisk och skar upp en fetstor jävla bit och försökte typ kasta den på min tallrik. Resultatet blev att hon fick grädde överallt, även på bordet. Det var lite roligt fast ganska obehagligt också. Värsta manisk över en tårta?

Har inte så mycket mer att skriva. Nu är jag trött. Jag skulle handla idag men jag vet inte om jag orkar. Blir ingen frukost imorgon, eller så får jag gå och handla tidigt. Jaja, ciao.