I morgon, tidigt, tidigt ska jag kliva upp för att åka hem. Känns sjukt vemodigt - det har gått så jävla fort. Dessutom innebär hemkomsten att jag inte är studerande längre, utan arbetslös. Förhoppningsvis inte så länge, men ändå.

Men en sak får det att kännas mer värt - och det är faktumet att min gitarr väntar där hemma på mig. Har börjat lyssna på en massa nya Jason Mraz låtar, och jag vill spela dem! Och inser ni hur inspirerande Barcelona är? Hur många små melodier som kommer hela tiden. Jag kan göra ett helt album om bara de drömmar jag haft.

Allt jag egentligen tänker på är Ike. Och min far - för jag hoppas enfaldigt att han har fixat lönepapperet från sitt jobb, men jag börjar mer och mer tro att det inte kommer att hända, och att jag inte får se Ike igen på grund av det. Det gör mig förtvivlad och förbannad. Och jag tänker inte stanna i Sverige i vilket fall som helst, för nu har jag insett hur underbart och fritt från depressioner livet kan vara.