Shit, jag är verkligen ur balans just nu. Vill ha någon att vara med, men vill ändå vara ensam. Vill ha någon som förstår mig på något litet vis, bara. Vill ha någon som frågar hur det är med mig och för en gångs skull menar det. Jag vill ha någon som inte ligger och sover just nu, så att jag kan ringa och få tröst. Jag vill ha någon, men jag vet fan inte vem. Eller vad. En fet känsla av meningslöshet har lagt sig som en dimma över allting och verkar inte gå att rubba. Att sitta och titta på en film om en kvinna som blivit brutalt våldtagen av tre män och att lyssna på The Cure (Disintegration) i reklampauserna hjälper inte heller. Det värsta är att den här känslan är så välkänd för mig nu - lugnet före stormen, liksom. Man blir bättre på att låtsas som om det regnar än någonsin annars, för man måste gardera sig inför det som kan komma (eller utebli).

   Det som är mest tragiskt är egentligen att jag faktiskt inte har något att klaga på. Jag har ett jävla skitjobb och få vänner jag orkar bry mig om, men vem har inte det? Och samtidigt är det sommar, jag kan röka hemma, sitta vid datorn, ha hela lägenheten för mig själv, göra vad fan jag vill. Och när man har möjlighet att göra vad fan man vill så gör man det aldrig. Och om man faktiskt mot all förmodan skulle göra det, så visar det sig att det absolut inte var värt besväret, ansträngingen (som är minimal). För tillfredsställelsen av att göra vad fan man vill finns inte. Den uteblir alltid, inom alla kategorier. Man dricker för mycket och spyr, man försöker ha kul och sårar människor, man röker för mycket och får andningssvårigheter, man bryr sig för mycket om allting och bryter ihop, man gråter för mycket och får huvudvärk, man äter för mycket och mår illa, man skriver för mycket och skäms för det man skriver. Jag kämpar för att inte bry mig om dessa saker, men det slutar antingen med att jag av någon outgrundlig anledning alltid börjar bry mig dubbelt så mycket (och får sjukligt dåligt samvete till följd av det man gjort för att bevisa att man inte bryr sig), eller att man slutar bry sig om det man borde bry sig om, eller om någonting överhuvudtaget. Visst bryr jag mig, men det verkar ju bara leda till mitt eget lidande ändå - inte slutet på andras.

   Det var länge sedan jag skrev såhär mycket, och nu när jag faktiskt gör det känns det rätt skönt ändå. Det är faktiskt väldigt skönt att kunna skriva enbart om sig själv, om hur pissigt allting känns. För en sekund så känns det nästan som om man kommer att lyckas med det omöjliga man försöker uppnå - att ”skriva av sig”, och sedan lägga ner, ge upp och gå vidare, så otroligt mycket starkare. Vilken jävla bullshit. Det enda som kommer att hända är att jag om något år eller så kommer radera det här jävla skitinlägget och skämmas över det. Jag kommer inte bli starkare förrän om en lång jävla tid (en månad, ett år, en livstid, who knows?), och jag kommer fortfarande att vara lika jävla ensam när allt kommer till kritan, även om jag inte märker av det på ett tag. Någon gång för vad som känns som en jävla massa år sedan (egentligen cirka fyra) sade någon att ”känslor försvinner aldrig, de förändras bara.” Jag tror på detta men jag önskar att jag inte gjorde det. Jag säger inte att jag önskar att det inte var så, bara att jag inte trodde på det. För när allt kommer omkring handlar det om vad vi tror på, inte vad sanningen egentligen är. Det jag tror mig veta just nu, är att det enda som får mig att dunka näven i bordet är gravitationskraften när mina muskler förtvinat.