Håller på att läsa Syndikalismen av Sven Lagerström. Har läst ungefär halva och den är sjukt mycket intressantare nu än när jag ögnade igenom den för ett år sedan. På den tiden var jag väldigt oengagerad, efter att ha bott i Härnösand och varit borgare så kom man hit till Sundsvall och blev överväldigad av det höga antalet röda, politiskt engagerade ungdomar. Politik för mig då var inget man engagerade sig i, utan snarare kanske diskuterade lite under tråkiga stunder i brist på annat, samt även ett sätt att visa att man hade en åsikt och faktiskt brydde sig. Motsägelsefullt, jag vet.

   När jag kom till Sundsvall fick jag snart lära mig att man inte kan ha en politisk åsikt utan att kunna argumentera för den - åtminstone inte om man var blå, eftersom debatter ofta startades på grund av det. Däremot verkade det fortfarande vara okej att ha åsikter bara för att andra hade dem, och på det viset känna någon form av tillhörighet.

   Allt detta var en ganska stor omställning och jag svarade med att ställa mig helt utanför politiken, även om det fanns folk som kämpade mig för att få över mig på "sin" sida. Därigenom min första kontakt med syndikalism, och boken Syndikalismen, som är en mycket ointressant bok för en ointresserad människa. Enda anledningen till att jag läser den nu är för att mitt intresse för politik oundvikligt har rest sig upp ur spillrorna av mitt misslyckade identitetssökande.

   Det som gör Syndikalismen så bra enligt mig är att den samtidigt är något av en historialektion, så väl som en beskrivning av skillnaderna mellan olika socialistiska grenar.

   Fyra toast av fem! ;)