Min morfar gick bort tidigt i morse. Det känns konstigt. Jag trodde aldrig att jag skulle bli ledsen för det, för han var ju inte världens bästa morfar.

Men när jag hälsade på honom på sjukhuset (var det i torsdags, kanske?) var han hur snäll som helst. Han var den morfar jag hade kunnat ha, om man hade lite tur här i livet. Han har sagt förlåt till mamma för allting, och till och med till mormor. Och det gör både mig och mamma glada att han faktiskt, till slut, insåg att han inte varit världens bästa jämt. Men det gjorde mig extra ledsen att jag bara fick tycka om honom i ungefär en vecka. Och det känns hemskt.

Det hade tydligen gått till väldigt fridfullt och han gav tecken till mamma innan han gick, som hon bett honom göra.

Jag kanske ska spela på begravningen. Och nu gör ingenting ont, av Nina Ramsby och Martin Hederos. Det kommer ju gå åt helvete.