Var på begravning idag igen - denna gång var det morfars. Åkte till Kramfors (som förövrigt var under bombhot just då) kvart över tio och kom hem för en timme sedan. Det känns som om dagen är slut - den har varit så jävla lång - men förhoppningsvis finns det någon trevlig fest att gå på.

Fick skjuts av prästen hem till Härnösand, en vis man. Generellt sett gillar jag inte kristna (har väl träffat för många fanatiker), men han gav intrycket av att vara intelligent, eftertänksam och kärleksfull, and all was well.

Morfars begravning var jävligt sorlig, till och med min bror grät... Gillade dock inte själva predikan så mycket, för det första log mycket och snackade om glada, vackra minnen och livet efter detta. Och det fick mig att inse en sak - jag har inga glada eller vackra minnen av min morfar. Allt är suddigt när jag tänker tillbaka på honom, det enda jag minns är hur dåligt min mamma mått på grund av honom, samt när han bad om ursäkt för allt han gjort på sjukhuset (och det var varken vackert eller glamouröst).

Farbror Lars (morfars bror) höll ett tal. Han tackade Krister och Kristina (Krister är min morbror och Kristina hans fru), och ett annat par, som hade gjort SÅ mycket för morfar. Mamma blev inte nämnd alls. Trevligt, för hon har ju inte gjort NÅGOT för morfar, nejnej.

En bra sak är i alla fall att jag träffade mina kusiner - Niklas och Erika. Har saknat dem som fan. Även att de är vuxna och har barn båda två... Känns skumt. Jag minns dem fortfarande som runt 12 och 15 (eller hur gamla de nu var när jag bodde där). Och tydligen bor de i Kovland, och det är ju fan alldeles för nära för att inte träffas... >.<

Vila i frid, Svante Noord, och hejdå morfar.