Nu har det hänt igen, något jag aldrig trodde skulle upprepas. Min familj bryter samman, bryter ihop, bryts ner.

Gick hem från jobbet för att försöka fixa, laga, hjälpa - för att inse att jag glömt hur man gör, glömt hur man orkar - det var så länge sedan sist. Satt på köksgolvet och pratade i telefon medan jag väntade på att kaffet skulle bryggas färdigt. Att resa sig upp krävde mer styrka än att lyfta hundra kilo. Varje klunk kaffe känns som att den kommer kväva mig. Men kaffe är bra, kaffe lugnar, kaffe känns igen, kaffe är jag van. Kaffe händer varje dag. Kaffe är lätt, kaffe är vardag. Kaffe är värdsligt - och tro mig, jag behöver något värdsligt just nu. Något simpelt.

Jag skulle vilja stänga av, ställa mig utanför, vara den objektiva åskådaren. Men även om det inte är jag som är problemet, är jag en del av det. Och även om jag avskyr att använda hjärtat som en metafor för sina känslor, så är det där det känns nu. Det är i bröstet, i hjärtat, det gör ont. Det känns som en blyklump. Om inte känslorna sitter där, varför gör det ont då? Jag skulle hellre ha huvudvärk resten av livet än att känna såhär.

Mamma, jag älskar dig. Förlåt.