Fick just ett jättefint SMS av Anna. Fan vad jag gillar fina SMS! Hela dagen blev mycket mer pepp av det.

Jag har haft en lärare i tre ämnen sedan ettan på gymnasiet. Nu har han fått jobb som rektor på Engelska Skolan, högstadieskolan som ska starta upp här i Sundsvall.

   Idag träffade jag honom, antagligen inte för sista gången, men för sista gången som min lärare. Vi pratade betyg och så. Och jag känner att nu måste jag fan dementera en del av det skitsnack som cirkulerat kring honom ända sedan jag började på Sundsvalls Gymnasium. Pascal är ingen jävla idiot. Jag har blivit jävligt förbannad på honom ibland, men det är ömsesidigt (jag är inte svår att bli arg på). Men han ser en för den man är, ändå.

   Han hade väldigt låga förväntningar på mig när jag började ettan, för det första för hur jag såg ut (alternativ/pop/punk), och för det andra för det jag sade första lektionen: "Naturkunskap är mitt hatämne." Han trodde givetvis att jag tänkte skita i allt.

   Men självklart bevisade jag honom fel. Även om jag avskyr ett ämne så jobbar jag ändå bra (BETYG!).

   Men det var aldrig det som fick honom att gilla mig. Inte heller det faktum att jag "think like a scientist" (han älskar sådant). Det var att vi hade diskussioner och dispyter väldigt ofta, men när vi hade en sådan så lyssnade vi på varandra. Det han var rädd för från början, som han sade, var attjag var så "hård". Jag stod upp för mina åsikter, och sade till när jag tyckte något var fel, och varför. Han trodde att vi skulle bråka som fan. Men när han upptäckte att jag kan ta till mig kritik och att jag är hård, men inte kompromisslös så fick vi faktiskt en ganska bra relation.

Jag kommer nog aldrig glömma Pascal, han har en jävligt stark personlighet och det känns som om jag lärt mig en hel del av att ha honom som lärare, dels för att han kommer från en ganska annorlunda kultur, och dels för att han inte kör på det vanliga, teoretiska arbetet, utan kommer på nya, roliga uppgifter hela tiden. Typ "Doctor for a day" när en person skulle "ha en sjukdom" och vi skulle gissa vilken, genom att göra egna efterforskningar etc. Den klassiska läraren hade bara låtit oss läsa på om sjukdomarna och skrivit ett prov. Och sådana teoretiska övningar får man fan nog av när man går en studieförberedande linje.

Han bjöd in mig till "sin" skola, också. När jag är 25, då ska jag komma dit och berätta vad det blivit av mig. Det vore roligt att göra det, faktiskt. Han tyckte att det skulle bli spännande, och det tycker fan jag med.

Massa jävla bullshit här då. De enda som kommer finna denna text det minsta intressant är väl de som haft honom som lärare. Men det känns lite tomt när han nu har försvunnit, så jag var tvungen att skriva av mig.