I morse när jag kom från Härnösandbussen träffade jag en gammal vän till mig. Det var konstigt. Jag har alltid sett henne som någon slags verklighetens Peter Pan med en guldskimrande aura av sprallighet, alternativa kläder och stora planer för framtiden, typ. Nu har hon fint, brunt hår med lugg, vanliga kläder, har slutat röka och pluggar Komvux en massa. Det känns fint att hon ordnat upp sitt liv, men lite vemodigt ändå - saker blir aldrig likadana igen.

Idag klarade jag nästan en hel skoldag. Det var bara låtverkstaden jag inte gick på. Martin och Maria är fan de två själar som får mig att palla gå dit över huvud taget - då har man någon att prata med.

Jag hade skitmycket planer på vad jag skulle skriva här, om att livet leker typ (för det gjorde det på vägen hem), men euforin lossnade, så det känns inte så nu. Det blev torka, helt enkelt.

En sista sak vill jag bara ha sagt: FAN VAD JAG ÄR LESS PÅ ALLA JÄVLA INDIVIDUALISTER! Det är de grupperingar i samhället man tillhör som gör en människa, det är min uppfattning. Därför måste man kunna generalisera. Palla liberalt individualistsnack - verkligen - palla.