Jag orkar inte blogga längre, för det händer så lite/mycket hela tiden att det känns som att jag bara skriver mina memoarer - händer ingenting blir det deppigt, händer det mycket känns det enbart som minnesanteckningar för min egen och min familj skull. Men jag skulle ju provocera, uppröra, skriva vackert, skriva fult och skriva sant!

Såhär kommer en anekdot från Göteborgs spårvagn.

Har ni hört gåtan som går ungefär såhär:

En far och hans son är ute och åker i en bil och hamnar i en olycka. Fadern dör omedelbart men sonen överlever och förs akut till närmaste sjukhus för operation. Kirurgen kommer in i operationssalen, stannar upp och säger: "Men jag kan inte operera på honom, det är ju min son!"

Vem var kirurgen?

Jag var rätt ung när jag hörde denna första gången, runt tio eller kanske rentav yngre. Och jag kunde inte för mitt LIV förstå vem som var kirurg! Jag ställde samma gåta till Växten igår, på en liten nattlig vårpromenad till närmsta dumpster, och han svarade "Ja... det måste ju vara farfarn eller nåt."

När jag var ännu yngre, flera år innan jag hörde den här gåtan, så frågade min mor mig (jag minns inte detta själv, hon har berättat) vad jag ville bli när jag blev stor - det har varit mycket olika saker genom åren, men just den gången var det tydligen sjuksköterska. Min mor blev paff och frågade varför jag inte ville bli läkare. Saken var den att jag enbart haft manliga läkare och kvinnliga sjuksköterskor, och drog den induktivt logiska slutsaten att jag var kvinna och därmed skulle bli sjuksköterska om jag nu tänkt bli något dylikt.

Detta är alltså min generation, välvilligt och feministiskt hållna (min mor upphör aldrig att förvånas över att ingen av mina 20-nånting-killkompisar ser ned på kvinnor). Men det märks ju tydligt hur indoktrinerade vi är av patriarkatet. Varför är gåtan så svår? Det kan jag skriva en hel uppsats om, men jag ska avsluta med ett litet hopp om framtiden.

Så, bort från gårdagens och barndomens gamla minnen och tillbaka till den där dagen på spårvagnen. En pojke och en flicka (som för övrigt pratar mycket vuxet om vilka de "passar ihop med") i typ åtta-års-åldern sitter tillsammans och flickan ställer den där jävla patriarkala gåtan till pojken, som - hör och häpna - tänker efter i en eller två sekunder och sedan svara tveklöst "Det var mamman."

Vi hoppas på den nya generationen, på alla kristallbarn som ska ta över efter indigo-barnen (nåt New Ageigt som Växten lärde mig igår).

Satt med Nan vid Google Maps for nagan timme sedan for att visa henne var Sverige ligger. Hade aven for mig att man kunde fa streetview of Sundsvall, provade bade Eniro och Google, men icke sa nicke. Anyway, jag visade henne min pappas hus och hon visade mig sitt. Hon sade att jag kunde visa folk nar jag kom hem till Sverige var jag var - och da tankte jag att vilka folk ar battre an mina egna folks, speciellt pappa - for han alskar san info verkar det som.

Jag har fatt julklappar (protesterade inte), de var ratt nice. Jag har inget mer att skriva, sorry. Julen var fin. Kyrkan var fin ocksa, btw.

Butthash: Skit i en burk, vanta ett par dagar, oppna den, andas in angorna and geeeeeeeet hiiiiiiiiiiiigh! Apperently. En av manga knappa amerikanska ord pa sistone. De har inget riktigt ord motsvarande "pigg" men de har ord for allt som har med sex, bajs och droger att gora.

Jag firar en akta jul kanns det som - jag har javligt kul och det ar inga slaktingbrak. Det ar en autistisk pojke har, och nar han borjar skrika ar det helvete, men nar jag leker med honom ar det himmel.

Jag alskar min familj, men jag tror att detta kommer bli den basta julen i mitt liv. Jag ar med mitt livs karlek och hans vanner, och hans vannar + deras familj ar javligt coola!

Ibland drommer jag vivid dreams. Drommar om att Ike bar mig uppfor trappr, branta trappor, som Adrian gjorde nar jag var full och 14 pa Urkult. Drommer om grona bananer som ser ut som skalade gurkor, Ike som forsoker hitta nagra gula, och jag som sager "why would you do that? you know I like green bananas, and they're gonna become green in a couple of days!" and thinking of him as inconsiderate. Jag alskar mitt liv, though.

Jag pratar fortfarande i somnen i USA. Men jag talar med en engelsk tunga, uppenbarligen! Konstigt! Visst, jag tanker mycket pa engelska numera, men att mitt undermedvetna ocksa ar sa langt ganget in pa detta sprak hade jag ingen aning om. I kinda like it, I kinda hate it.

Jag har skrivit tva sanger inom loppet av tva veckor. Senaste laten jag skrev innan det var i juni eller juli. Den forsta hade verser pa engelska, refrang pa svenska, den senaste enbart pa svenska. Och den ar bra. Folk vill alltid att jag ska skriva latar pa svenska, men det ar svart. Mycket svarare. For en lat pa engelska kan lata sa vacker aven om den ar simpel - en lat pa svenska maste lata sa otroligt vacker eller haftig for att klassificeras som bra. Darfor hesiterar jag infor att skriva pa svenska.

I natt ska jag, Joseph (Ikes underbara van) och Nan (Jasons underbara mor, Jason ar Ikes underbara van) ga pa midnattsmassa i en katolsk kyrka. Jag kanske ska sjunga i koren. Detta blir min forsta midnattsmassa pa aratal, min forsta 100% frivilliga samt den forsta i USA och den forsta i en katolsk kyrka.

Detta ar the main story. Mina kara slaktingar kan vanta sig goda julmails ocksa.

Allt är konstigt just nu, en massa jobbiga tankar cirkulerar. Sitter på Java och väntar på Ike, som har varit och fixat food stamps.

Jag tänker mycket på la famiglia, jag måste bara sluta känna mig som en quitter som överger dem, för annars kommer jag aldrig kunna få mer än små frihets-aptitretare.

Jag lär mig spanska som en galning, Ike lär sig svenska. Rosetta Stone är världens bästa jävla språkinlärningsprogram. För ett par dagar sedan upptäckte jag och Ike något: när jag säger vissa ord på svenska kan han verkligen inte höra skillnaden och har givetvis mycket svårt att uttala det. Vi upptäckte i alla fall att "z" och "c/s" är något jag har mycket svårt att skilja på. Har alltid tyckt att det var konstigt att Jay-Z uttalas Jay-C, till exempel, istället för Jay-Zed, typ. Mycket underhållande.

Vi pratade även om Jay-Z och när jag sade namnet igen fattade han inte vem fan jag pratade om, haha, eftersom jag sade "Jay-C".

Här tänkte jag faktiskt be om ursäkt till familjen för att jag bailar på dem, men ursäkten skall inte komma - jag har inget att be om förlåtelse för! :D

Jag och Ike har ett hem! Det ar asnice, forsta natten betedde vi oss som ett gammalt par och spelade Backgammon i sangen. Vi har en hel lada med tio spel, typ schack och sadant.

I gar firade jag min forsta Thanksgiving, och fick just reda pa att de inte har advent har. Jag trodde att turkey (vafan ar turkey pa svenska?) skulle vara ackligt, for jag har tidigare endast atit det pa den dar ackliga Starbucks-sandwichen som forfoljer mig i mardrommen.

I dag ska vi aka pulka, och de ska ha nagan ljus-show i stan, som vi ska titta pa, alla sager att det ar valdigt speciellt. Rapporterar tillbaka om det senare.

   Jag ska aven fa se Jason blasa glas i hans lilla garage-studio, det ar dar vi ar nu och spenderar Thanksgiving. Eller dagen efter, da.

And oh yeah, jag brot totalt ihop igar, nar jag och Ike hade gatt och lagt oss. Det var sa javla pinsamt. Ett glas whiskey med is senare blev det battre dock.

   Jag kommer angra mig for resten av livet att jag inte traffade gammelmorfar pa tva ar. Jag tror inte ens att jag sagt att jag alskar honom, utan fick be pappa halsa honom det fran mig. Det ar avskyvart.

Amo mi familia, ar bara dalig pa att visa det i praktiken ibland.

Sitter i en coffeshop vid namn Java i Coeur d'Alene, med en känsla av att jag kommer att vara väldigt familjär med detta ställe inom kort. Vi kom hit i söndags natt och har sovit på Ikes bäddsoffa i två nätter i hans kompis hus. I kväll ska vi flytta in i ett rum hos en kille som heter Mike. Han kan tydligen bli för mycket ibland, men Ike tror att det kommer bli coolt i bara en månad.

Alla är jättetrevliga här, men den svenska vinterna slipper man inte ifrån. Det är runt -10 grader Celcius och 6 inchar snö tror jag.

Sitter I en bil pa vag mot Eugene, Oregon. Har rest I snart tva timmar, och det ar minst fyra kvar. Tankte passa pa att fordriva tiden med att summera min resa sa langt (gud vet att tid ar av yttersta vikt, ty denna telefon ar ingen Remington SL3 om vi sager sa).

Fredag den 5e november:

Paborjade min resa mot Stockholm for att krascha ett par natter hos Fredrik. Inte mycket action.

Lordag den 6e november:

Gick pa stan med Fredrik och inforskaffade fornodenheter, sasom ett extra par horlurar, modell skrikig rosa. Var nara att fa en panikattack senare pa kvallen, nar jag satt ensam ute med en cigg och en Tingsryds 2,8, men den avstyrdes.

Sondag den 7 november:

Vaknar runt atta, fattar forst inte vilken dag det ar, sen skoljer det over mig. Lyckades fa I mig tva tuggor av gardagens pizza och en kopp kaffe. Kaffe gar alltid bra, funkar jamt. Ingen spya blev det denna gang dock, som infor Barcelona. Man kanske inte kan spy nar kroppen ar helt avstangd. Jag satt mest och stirrade.    Anlander sa pa Arlanda, som just dar och just da var den storsta javla flygplats jag nagansin skadat. Alla jag motte dar var jattetrevliga och hjalpsamma, kanske inte allt som har med flyg att gora ar som Ryanair anda? Verkligen inte. Start och landning kandes knappt, allt var hur enkelt som helst och alla var trevliga. Mitt plan ar en timme sent. Pa Icelandairs flygplan har man en liten interaktiv skarm framfor ssig (ordet utan tva s andras till "Poop" av nagan anledning). Man kan glo film, serier, lyssna pa musik, kolla hur langt det ar kvar, var man ar etc. Min fungerade inte. Efter drygt fyra timmar I planet ar det bara fem minuter kvar tills planet fran Keflavik beger ssig till Seattle. Jag kikar pa ett avsnitt av How I Met Your Mother, och sedan slutar skarmen fungera. Kan inte sova en blund. Laser en halvdalig bok vid namn Redan Dod. Hanger ni med? Jag har alltsa spenderat 12 timmar I strack pa diverse flygplan och nu har jag varken atit eller sovit pa 18 timmar. Vatten ar turligt nog gratis hos Icelandair. Ser skyskrapor for forsta gangen I verkligheten (boy, ar Seattle stort!) Och landar strax darefter. Staller mig I en lang ko med en islandsk kvinna bakom mig som I stort sett hanger pa mig. Efter nagon halvtimme blir det min tur. De tar samtliga tio fingeravtryck, en bild, kollar mitt pass och lappen man fick pa planet att fylla I. Staller en massa konstiga fragor, jag var sa nervos att det sakert sag ut som om jag hade magen full med knark. Snubben ger mig ett ROTT KORT I mitt pass och skickar mig vidare. Jag inser med skracksvett och panik att han inte skickar mig till samma stalle som alla andra. En snubbe tar mitt pass och jag far vanta. Sedan snackar jag med en trevlig kvinna och far till slut ga vidare, efter att hon ringt Ike. En underbar kvinna visar mig var jag ska ga och hur ska jag gora. Sade jag att Arlanda var stort? Ha! Har har man visst tag for att ta ssig runt. Flera stycken.         Stressar som fan for att hinna kopa ett par turkey-sandwiches och en "liten" kaffe pa Starbucks. De tar inte mitt kort, hittar en automat vilket kostar tva dollar varje gang. Skyndar till gaten och forsoker desperat att ata och dricka lite innan jag maste ombord pa planet. What a disappointment. Turkeymackan var I det narmaste oatlig och kaffet var ackligt. Anlander till San Fransiscos flygplats runt 23-tiden. Missar precis bussen in mot stan sa att jag kan ta en Greyhoundbuss, som jag hade biljett till redan. Jag spenderar tolv timmar pa flygplatsen, lyckas sova I tva timmar och klamma I mig den andra mackan. Det blev minst 36 timmar med tva mackor och tva timmars somn.

Mandag den 8e november:

Tar bussen in till San Fransisco (oj, jag borjar fatta varfor det kallas skyskrapor) och fixar biljett och allt till Sacramento. Traffar en kille (Damian) och en tjej som verkar trevliga utanfor stationen. Jag bjuder pa en cigg och far en tillsagelse av en anstalld, ty I Kalifornien ar cigaretter sa gott som bannlysta. Jag ar fortfarande inte hungrig men vet att jag borde ata, sa jag ber Damian visa mig nagot bra stalle I narheten innan bussen gar. Han kom bara till San Fran for att testa lyckan, verkade ha blivit utkastad hemifran och var nu hemlos men hoppfull och knappt de tjugu fyllda.Vi hittade ett stalle och jag kopte en pizzaslice var till oss, for Damian var pank. At halva min slice (de var dubbelt sa stora som svenska och inte speciellt goda). Vi snackar om ditten och datten tills vi sager adjo. Pa bussen sov de flesta, fattade inte hur. The hills of California ar inget man somnar ifran, ej heller de massiva mangder svarta kor som befolkar tidigare namnda kullar.

Framme I Sac runt 16-tiden. Koper kaffe, cigg och vatten. Roker ett par cigg utanfor stationen och far tre erbjudanden om att kopa gras. Gar in och somnar, fullstandigt utmattad. Nan kittlar mig vaken och jag far se ett ansikte och kanna en doft jag saknat lange, lange. Jag och Ike tar en buss vasterut fran Sac (vi trodde att det var osterut) och tar in pa Motel 6 och glor pa Adultswim pa TV (awesome!).

Tisdag den 9e november:

Dagen efter liftar vi till Grass Valley, men tar en omvag och stannar vid ett hus som ags av Dale, som plockade upp oss. Han gav oss hemmagjort vin, granatapplen, muffins, lite annat smatt och gott samt sin mailadress. Dale slapper av oss vid en mack dar vi blir upplockade av Ikes van Cameron, som skjutsar oss till en farm dar vi jobbar till pa sondagen. Alla var grymt trevliga. Sa fort vi klev ur bilen pa var destination tuggade dock hunden Casanova Brown, battre kand som Nino (som I spanskans pojke eller vad det nu betyder), sonder Ikes brillor som han fatt av mig I Sverige, men det gjorde inte sa mycket. Fin hund.

Sondag den 14e november:

Vi packar ur vart talt och stadar innan vi aker ungefar en timme till nasta farm. Nastan alla foljer med.

Onsdag den 17e november:

Chris, som bott pa farmen I ett halvar, stadar och vi hjalper till, det tar typ hela dagen att fixa allt - det kommer sta tomt tills varen antar jag. Vi far skjuts I Chris gigantiska truck Cheyenne, som dock ar 32 ar gammal och har statt still I fyra manader, sa hon ar lite sur. Nar vi nastan kommit fram till Nevada City dor bilen, men vi far skjuts av Chris flickvan som akt bakom oss ett tag. Vi sover pa ett golv hos Annie, Cameron, Mike (alla jobbade pa samma farmar som jag och Ike) och Amy. Amy hade tva barn, tre och fem ar gamla. Att hora dem prata engelska var konstigt.

Torsdag den 18e november:

Jag, Ike och Annie gar till ett cafe I Nevada City och anvander internet etc. Stan ar full av hippies, och detta verkar vara knytpunkten. Vi gar till en asnice second hand/maskerad-affar och Ike koper en troja, jag vantar, och bada kopte var sitt par brillor. De ser typ ut som de grona jag en gang hade, fast mina ar roda, Ikes gula och de har zebramonster pa glaset. Spelade lite gitarr. Jag och Ike ska investera I en liten sa att jag kan spela pa gatan sa vi har lite mer pengar, med flyg och allt blir det knappt annars.

Fredag den 19e november:

Jag berattade lite for Amys dotter om Sverige, att det var kallt, langt bort, och att - som alla vet - tomten bor har. Lekte aven med trearige sonen. Jag och Ike fick skjuts av Mike till Yuba City, dar vi kopte varsin kaffe av en grymt trevlig servitris. Sedan borjade vi gora mackor att ata medan vi vantade pa att Chris fran Craigslist skulle plocka upp oss. Da kom en kvinna och bjod oss pa mat. Livet leker, pretty much helt enkelt, och om jag inte tanker pa gammelmorfar ar varje dag den basta I mitt liv.

I Nevada City. Ska vidare norrut typ imorgon, mot Idaho via Redding och Eugene. Greyhound Bus forsoker paja for oss dock. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, allt ar annorlunda. Det ar alla de dar sma detaljerna som gor hela skiten helt cool.

Det ar vackert har. Har jobbat pa tva olika farmar sa har inte hunnit se sa mycket an, de var ute pa landet. Gotta go.