Insåg att det var ett tag sedan jag kollade hur folk hittar till min blogg (vilket kan bero på att jag inte ens loggat in på månader), men jag bestämde mig för att kika. Kan ju säga att du har kommit fel om du söker på:

"juristutbildning mittuniversitetet" - håller inte på med sådant (än?)

"visste inte vilka som regerade" - för det vet jag!

"tjej i prästmon" - jag går nog mer under rubriken "tjej i sundsvall"

"kom å knulla mig sundsvall" - nej tack!

"en vacker ung man tycker jag!" - okay jag vet, jag ser ut som en pojke, kanske är det rätt ändå...

"Petra Carlsvärd" - har väl skrivit om henne en gång kanske bara och det var ju knappast något saftigt skvaller om jag minns rätt

Däremot kan man ha kommit rätt om man söker efter:

"grammatik" - för sådan använder jag mig av korrekt för det mesta

Jaja, så kan det gå... Tyckte det var lite roligt i alla fall efter att ha suttit och dygnat! Nu ska detta inlägg sparas och så ska här skrivas ett nytt som handlar om andra saker - det blir ju så rörigt annars.

Fick en uppmaning av min mor att skriva om det vi varit med om, så jag hugger tag i det på en gång - men först: en tjej vid namn Angelica ringde precis från barskolan i Barcelona och jag är så jävla pepp på att åka nu! Ska bli skitkul!

Anyway, här kommer historien, och även om det är lätt att man censurerar sig själv för att inte såra någon så ska jag försöka att inte göra det. Och en liten notering för er som inte vet: min mamma är bipolär (tidigare kallat manodepressiv) vilket innebär att hon går mellan perioder av depression och mani.

Onsdagen den 24 mars (yep jag skriver ned såna här saker) ringde min mors samtalsterepeut Gabriella till mig för att be mig komma hem efter skolan. Hon var orolig för min mamma eftersom hon inte svarat i telefon på mycket lång tid (hon svarade inte när jag eller mormor ringde heller). Hon ville komma hem till oss och se hur allt var. Jag ringde då till mamma, som faktiskt svarade. När jag berättade om Gabriellas samtal blev hon förbannad på mig och fick för sig att det var mitt fel (vilket sårade mig djupt även om jag hela tiden förstod att det var på grund av sjukdomen).

   Efter det här orkade jag helt enkelt inte gå på några lektioner utan ville bara hem och fixa allting så snabbt som möjligt. Gick därför till min underbara mentor Jonas och berättade lite kort om vad som pågick, och började även gråta vilket var sjukt pinsamt så jag gick så snabbt jag kunde.

Väl på bussen ringde mamma och berättade att Soc fått in en anmälan (av mormor) och att hon var tvungen att gå dit. Jag berättade att jag var på väg hem och fick svaret "Jaha, så att du kan släppa in Gabriella och Kenneth eller?" När jag frågade vad jag gjort för att förstöra hennes tillit till mig kom hon dock på bättre tankar.

Hemma var allt en röra, men jag tänkte inte på det så mycket, ty vanans makt är stor. Mamma var mycket noga med att låsa dörren. När lillebror kom hem gjorde han dock inte det, och strax därefter kom Gabriella och Kenneth, och när mamma inte öppnade dörren kom de in. Efter mycket tjafs fram och tillbaka gjordes det klart för avfärd mot akutpsyk i Sundsvall för min mors del. Hon stannade på psyket i en dryg månad.

Brace yourselves, för nu kommer kritiken. Få inlägg skrivna av mig är ju kritiklösa. FY FAN FÖR SOC! FY FAN FÖR ALLT SOM HAR MED DEN PSYKIATRISKA VÅRDEN ATT GÖRA!

Jag och min bror blev lämnade ensamma i en lägenhet som enligt Svensson är helt obeboelig. Det var två personer som kom och hämtade mamma, men ingen av dem stannade kvar med oss. Därför att vi inte är sjuka. Därför att vi inte är i behov av psykvård. Därför att jag räknas som vuxen enligt lagen och det gör mig tydligen till den perfekta personen att ta hand om min 12-åriga lillebror. Nu är det såhär att jag har varit förberedd på detta hela livet men just i den här perioden av mitt liv hade jag så fullt upp med mina egna problem att jag omöjligt kunde ta hand om ett barn - än mindre ett barn i förpuberteten.

Gabriella och Kenneth känner inte mig. De har ingen aning om vilken typ av människa jag är, för jag har träffat dem ungefär tre gånger. Jag skulle lika gärna kunna vara någon som bara drar, går ut och super och lämnar brorsan ensam hemma i två veckor eller något. Nu är jag ju inte sådan, men det vet inte de.

Lustigt att jag skulle säga "två veckor" också. För någon dag senare ringde Gabriella och sade att mamma skulle vara hemma om MAX MAX MAX två veckor "för det går så fort nuförtiden." Två veckor trodde jag att jag skulle kunna klara, men det var precis på gränsen - men jag hade hopp. Men veckorna gick, jag fick ingen information whatsoever.

Så till Socialtjänsten. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva, mamma ringde nyss. Socialtjänsten kunde i alla fall inte göra ett jävla PISS. Eller jo: "vill du ha någon att prata med?" Ja, jag har ju så jävla mycket fritid att jag kan åka till Härnösand, sitta en timme och "prata" och sedan gå till andra sidan stan och ta hand om brorsan. Jo visst. Nu vill jag säga att Johanna, personen från Soc som jag har haft mest kontakt med - henne gillar jag, hon är snäll. Inget ont om henne.

Däremot är det såhär: bara för att jag precis blivit vuxen, innebär det inte att jag kan ta hand om min lillebror, sköta skolan och städa upp i lägenheten som jag inte varit i på en månad och som ser ut som fan. Jo, för det skulle jag visst göra också. Jag städade i timtal, men inget resultat syntes. Det var som att plocka gruskorn för hand på en milslång grusväg.

Eftersom min frånvaro har varit mycket hög de senaste månaderna på grund av en massa skit så var jag nära att förlora mitt studiebidrag. Det hade inte gjort mig så mycket om det inte var för det att det dras retroaktivt, det vill säga att jag måste betala tillbaka pengarna, vilket i praktiken innebär att jag blir skuldsatt.

Så jag pratade med Soc om detta, som hänvisade till min skolkurator. Jag gick till henne. Vilken underbar kvinna! Det känns tryggt att ha henne bakom ryggen, bara hennes stöd fick mig att vilja skratta igen. "Här ska ingenting rapporteras till CSN!" sade hon. Hon var också mycket kritisk till hur Socialtjänsten och psykiatrin hanterat hela situationen - för något är helt åt helvete fel när det känns som att man tillhör den enda familjen i hela Sverige som någonsin råkat ut för något liknande, och sunt förnuft säger mig att vi inte är den enda.

Tydligen är det psykiatrin som ska "ta hand" om oss, mer än Soc. Tydligen är det upp till sjukhuset att ringa oss och stå till tjänst för oss. Jag har varit i kontakt med sjukhuset en gång, och det var när JAG ringde för att få tag i min mamma dagen efter hon åkte in. Tror ni jag fick tag i henne? Nope.

Jag hoppas att Johannes är nöjd med den hjälp han har fått. Kate har pratat med hans skolkurator och lärare, och även Soc, för att sedan berätta för mig vad som blivit sagt. En kvinna som faktiskt gör något, underbart! Tydligen är han glad i skolan, den är som en fristad för honom (när jag var i hans ålder kände jag samma sak, numera är skolan dock mera som en glödhet kedja i halsen). Det glädjer mig att han känner så.

Men var är min plats? Vem ska hjälpa mig? Jag är inget barn, och jag är inte heller vuxen. Därför föll jag mellan stolarna. Därför sade till mig att "du måste göra det här" samtidigt som de sade "jag förstår att det är jobbigt, det är ju inte ditt ansvar" - men sedan igen "men du måste."

Jag ber till gudarna att det inte ska gå såhär fult till i framtiden, varken för oss eller någon annan.

Jag ber om ursäkt för ett långt och sinnesförvirrat inlägg, nästa ska bli roligare, för under den här månaden har det även hänt otroligt underbara saker som är helt orelaterade till ämnet.

Har varit sjuk längre än jag brukar bli, min röst låter som en gammal grogghaggas, och imorgon ska jag till studion och försöka leka sångfågel bland annat. Hur ska detta gå? Har en vecka på mig att spela in hela skiten, vi har inte ens kommit halvvägs, detta är något som håller mig uppe om nätterna.

Men eftersom jag varit sjuk har jag kollat på mycket intressanta program, bland annat Family Foster som visas på UR (använde mig av deras play-kanal, som suger rätt hårt). Där har jag lärt mig bland annat detta:

Förr i tiden (1300-talet) hade man en viss förkärlek för att döpa sina vapen. Så när kanoner började användas kallade man dem för "chinese arrows" (för att krut kom från Kina) i England. Men detta tyckte in Svenskarna/Norrmännen var något riktigt namn - så därför kallade de sina kanoner för Gunnhildr. Både Gunn och Hildr betyder krig på fornnordiska. Det betyder ju att namnet Gun(n)hild betyder krig också - och jag som alltid associerat det med snälla gamla tanter! Helt ointressant kuriosa, men jag inte så mycket annat för mig nu när jag är hemma.

Lärde mig även detta:

Förr i tiden (don't know when) så fick man inte visa kyssar på film i Indien. Så när ett par började kyssas på film kom det upp en dansare. Ju mer passionerad och lång kyssen var - desto fler dansare. Häftigt.

Jag har varit inomhus ganska länge så när jag gick ut igår (för att impulsköpa en biljett till Betnér) fick jag en chock när ungefär en tredjedel av snön var borta! Wow! Givetvis glömde jag solglasögonen hemma också, vilket ledde till en fruktansvärd huvudvärk. Betnér ägde sönder i vilket fall som helst.

Nu ska jag försöka få i mig en matbit, efter tre timmars långt gruppluggande med Thuha och Viktora. Ciao!

P.S Idag är det endast 20 dagar kvar tills Hannes kommer hem från Kenya. Yay!

Jag har druckit otaliga koppar kaffe och inte kunnat sova en blund i natt. Mysigt.

Nu sitter jag strandad på Sambiblioteket för ett litet tag, väntar på bussen till Sundsvall. Tänkte ta tillfället i akt och skriva på mitt projektarbete som jag har försummat otroligt mycket. Men givetvis har jag inte mailat det till mig själv så det finns ingenstans att tillgå. Jag som har lånat en massa böcker om kvinnohistoria nu! Då tänkte jag att jag skuller fortsätta lite på min Engelska C-uppsats istället, men nu orkar jag inte.

Jag satt jättelänge och formulerade mitt inlägg om effekterna av cannabis och alkohol, och tyckte att jag formulerade mitt ogillande för alla slags droger ganska väl. Men tydligen inte. Jag kanske svamlade för mycket eller något, tråkigt att min synpunkt inte gick fram.

Well well, nu börjar jag få en klump i magen. Hej lilla klumpen, det var inte igår! Eller jo, det var det visst det. Jag kan inte få tag på mamma, och hennes bror ringer mig hela tiden för att han måste ha nyckeln till morfars lägenhet eftersom den ska säljas. Nu har det gått snart ett och ett halvt år sedan han försvann, och lägenheten står fortfarande kvar. Kommer inte bli några pengar över, för allt har gått åt till att betala hyra för vår kära vän Ingen.

   Men det är inte så mycket det jag bryr mig om egentligen, det är inte mina pengar. Men det är min mamma. Och jag vet inte ens var hon är. Hihihi så roligt!

...but breakfast was nothing special (bara min mor som kommer fatta detta, om hon har bra minne dvs).

Anyway, jag har inte bloggat på hundra år, har dock skrivit ett par inlägg för ett bra tag sedan som jag lagt in på två något sånär korrekta datum. Det är svårt att skriva när man inte gjort det på ett tag, när man väl börjar bara rinner orden ur en men nu är jag ovan. Det känns dessutom som att man måste skriva extra mycket för att kompensera.

För en vecka sedan var jag sjukt låg, var hemma jättemycket och så, men nu börjar det bli bättre. Detta verkar vara något som återkommer vid ganska precis samma tid varje år. Denna  gång blev perioden betydligt kortare, dels för att jag inte drack och dels för att jag har någon som håller mig uppe.<3

I morgon ska jag på Mittuniversitetet i Härnösand för första gången, ska läsa 7,5 högskolepoäng om kulturerna i Storbrittanien och USA. Kommer förhoppningsvis bli intressant och lärorikt. Och för en gångs jävla skull är jag glad att jag bor i Härnösand. Efter Miun ska jag till skolan, men inte för att gå på lektion, nej nej, jag är en big shot och ska vara med fyra andra tjejer och bli intervjuad av ST inför 8 mars. 8 mars, ett datum som jag skäms för att säga att jag helt hade glömt bort. Men det har faktiskt varit mycket senaste tiden, har saker som min framtid, mina betyg och mitt mående att fundera på.

Pallar inte skriva mer nu, ska väl läsa religion eller brittisk kultur eller något annat pretentiöst (men intressant).

Min gammelmormor (pappas mormor) Mary ringde nyss och var riktigt förbannad. Blev först lite nervös, trodde att det hade något med mig att göra, men se det hade det inte. Det var politik – folk som får sparken, och att hon och morfarn inte behandlas som människor längre när de har det svårt för att de är pensionärer. Pensionärer är ju inte värda ett piss, de kan inte arbeta längre och är uppenbarligen bara en belastning för samhället, skit samma vad de har åstadkommit under sina år som arbetare.

Gammelmormor och jag diskuterade politik, det har vi aldrig gjort förut. Vi pratade bland annat om äventyrsbadet som byggs i Sundsvall just nu – ni vet, det där som skulle kosta 200 miljoner men nu är uppe i det dubbla, samtidigt som de ger 700 personer kicken från sjukhuset, som om inte vården var nog underbemannad och överbelastad som den är.

Samtalet avslutades med att mormor bad om ursäkt för sitt häftiga humör men hey – klart man blir förbannad ibland. Speciellt när man känner att man inte är ”värd ett ruttet lingon” som hon sade, och att man inte kan förändra någonting.

Min gammelmormor och gammelmorfar är häftiga människor. Visst, de är väldigt speciella och mycket märkliga människor ibland, men ändå. De är urbilden av den äldre generationens arbetare, och deras hjärta sitter till vänster. När de var unga hade ännu inte Socialdemokraterna förrått hela arbetarklassen, och de har överlevt krig, sjukdom och fattigdom. Tyvärr, i stil med resten av deras generation smått rasistiska, men vad ska man göra. Jag är stolt över att vara släkt med dem i vilket fall som helst.

I alkohol versus cannabis-debatten står jag faktiskt oftast på cannabissidan. Jag berättar ofta sanningen om båda drogerna (vilket är vad cannabishejarklacken gör). Inte för att jag vill få folk att börja röka på – helst tycker jag inte att folk ska berusa sig med några som helst medel (alkohol ej undantaget) eftersom det ofta tyder på att det är något underliggande problem som man behöver jobba med, och verklighetsflykt är aldrig the way to go. Överhuvudtaget tror jag väl att det över västvärlden utspridda bruket av alla slags droger tyder på någon slags genomgående ångest mänskligheten lider av i vår del av världen.

Helst skulle jag helt ställa mig utanför denna fruktlösa debatt, speciellt som man ofta blir stämplad som haschtomte bara man öppnar käften. Men anti-drogpropagandan i skolan (som till min alltjämt större förvåning faktiskt fungerar på de flesta ungdomar) är nästan helt och hållet uppbyggd på lögner, och det tål jag inte.

Jag svänger mig inte med paroller som ”legalize it!” eftersom det egentligen inte rör cannabisbrukarna i ryggen om det är lagligt eller ej – de röker på ändå. Däremot tycker jag såhär: antingen ska både cannabis och alkohol vara lagliga berusningsmedel, eller så ska båda vara olagliga. Det är helt absurt att förbjuda något mindre skadligt för individen och för samhället, medan det som är mer skadligt är lagligt.

Större delen av alla våldsbrott begås under påverkan av alkohol. Jag har aldrig i hela mitt liv sett eller hört talas om någon som är pårökt och våldsam. Dessutom är alkohol otroligt mycket mer skadligt för kroppen, och även fysiskt beroendeframkallande. Att kalla cannabis för en ”starkt beroendeframkallande drog” är inte fel i sig – men det är fel när man förutsätter att detta innebär någon form av avtändning, som är ett tecken på fysiskt beroende. Cannabis kan visserligen vara starkt beroendeframkallande psykiskt, speciellt för en människa som inte mår så bra. Men det är inte de associationerna ”starkt beroendeframkallande drog” väcker när det används inom anti-drogpropagandan. Och givetvis gör de som sprider propagandan (som vanligt) sig inget besvär med att förklara skillnaden.

”Jaha, men av cannabis kan man få psykoser” säger vissa då. Vakna! Man kan få psykoser av alkohol också! ”Jaha, men cannabis kan leda till personlighetsförändring och kriminalitet.” För det första: leder inte alkohol till personlighetsförändring? Och att röka cannabis leder inte till kriminalitet, det är kriminellt att röka cannabis, eftersom det är olagligt. Dessutom kan givetvis även alkohol leda till kriminalitet, eftersom du kan få för dig att göra vad fan som helst.

Cannabis, enligt skolans anti-propaganda, är inkörsporten till tyngre droger. I beg to differ. Cannabiskulturen är en helt annan värld än den hos till exempel heroinmissbrukare, och ja, i vissa grupper kanske inte steget är så långt, men för de flesta är det det.

Jag håller givetvis själv på med droger; nikotin, koffein och alkohol. Inkörsporten för mig var cigaretter, och det är det nästan alltid. Om man inte röker är det alkohol som är inkörsporten till tyngre droger. Cannabis kommer efter det. De flesta dricker sin första grogg innan de röker sin första spliff. Hade jag nu inte börjat röka vid så ung ålder, hade jag antagligen inte börjat dricka vid så ung ålder heller. Jag kanske hade varit en av de få som inte dricker förrän de fyller arton.

Och även om det oftast är cannabisrökare eller wannabe-rastafaris som ropar ”legalize it!” samtidigt som icke-cannabisrökare säger att det borde hållas olagligt, så skulle jag, som alkoholdrickare inte säga ”legalize it!” om alkohol blev förbjudet. Det skulle faktiskt vara ganska skönt; gatorna skulle kännas tryggare, och jag skulle tvingas bli tryggare i mig själv om jag inte hade ruset att gömma mig bakom på fredags- och lördagskvällarna, och dessutom skulle jag slippa söndagsångesten.

Jag dömer ingen för att de håller på med cannabis, alkohol eller heroin. Men alla droger är skadliga på något vis. Man kan få psykoser, man kan paja levern, man kan ta en överdos. Brukar du droger (även om det bara är nikotin) så måste du vara medveten om möjliga konsekvenser av just de drogerna du använder.

Men det jag tycker är det farligaste av allt är när folk tar genvägen genom droger för att lösa sina inre konflikter. Så blir det bara en större och större härva av allting och sedan pallar de inte mer. Jag har själv problem med detta, men det är något jag jobbar på och det borde alla göra.

Om jag ska prata om en utopi enligt mig kan jag snacka i timmar om sätt att gå till väga, ideologier och ekonomiska system. Men en av de viktigaste delarna i en sann utopi är ju ändå lyckliga människor. Och då är verklighetsflykt (som sagt) inte the way to go.

Om två timmar åker jag till Stockholm igen. Ska vara med Viktor och imorgon ska jag träffa Hannes S och reda ut en massa grejor. Hoppas det går bra.

Hannes N har åkt till Kenya och han kommer vara borta i två månader, tråkigt! Eller ja, inte för honom antagligen, men för mig. xD

Engelskprovet gick bra, och jag älskar filosofi b och svenska b mer och mer och mer och mer! När Jonas sade på filosofilektionen igår att vi skulle läsa lite om Marx så frågade jag om vi inte kunde snacka om Bakunin också, och det trodde han att vi skulle kunna klämma in. YAY!

Har precis kollat på de där kända snutvideorna där de i den ena tafsar på och tar bilder av en fett packad tjej, som förvisso flörtar med dem men ändå. På nyheterna sade dem att det inte fanns bevis för något brottsligt beteende. HA! I den andra videon är det en brud som sparkar på sin celldörr och två snutar kommer in och spöar skiten ur henne. Polishatet fick sig en rejäl boost.

Nu ska jag nog gå till stan och... göra... saker. Vettigare än detta.